Mina minnen

 

 

Här en del exempel från boken.

Vägen till skolan var både tung och farlig. Jag fick alltid anmaningar av mor. Speciellt för färden hem då jag åkte spark. Jag kan förstå henne för jag skulle passera över korsade vägar och dessutom en spårväg. Att varningarna var befogade fick jag en stark påminnelse om då min bror Kurt och jag åkte styrkälke nedför Ljusdalsbacken. När vi skulle korsa järnvägsgatan nederst i backen kom en lastbil. Kurt hann knuffa av mig, innan han själv körde in i lastbilens sida. Jag klarade mig helt utan skador men Kurt blev transporterad till lasarettet för undersökning och omplåstring.

Allmänt kallades vår adress för Sjöstranden.  Här fanns det tre hus. Vårt, mormors och Hambergs.  

Hambergs hus låg ca hundra meter söder om  oss, alldeles intill badstranden. 

Vårt område var mycket populärt för kirunabor.

Här fanns vår badstrand med bryggor och  hopptorn, en minigolfbana och en mängd  båtplatser. Under sommartid passerade  mycket folk förbi vårt hus på väg till  badstranden eller till sina båtar. Soliga dagar  var badstranden alldeles full av badgäster  På sjön var det alltid fiskare som rodde drag,  metade eller lade ut nät.

Jag var redan i unga år intresserad av fiske och friluftsliv. Pappa hade alltid en ivrig pojke som hela tiden bevakade honom för att få följa med. En son som hittade på alla möjliga trix för att få följa med. Han gömde fars stövlar, ryggsäck och fiskegrejer för att pappan skulle fråga mamma var hon hade lagt dem. Sonen visste att det var en fisketur på gång. En argan list som pappa väl genomskådade men som jag tror att han hade god förståelse för. Jag kände tidigt att vi var fiskekompisar och att pappa tyckte det var trevligt att ha med sej en intresserad son. 

Jag var inte gammal då jag fick följa med på relativt långa fisketurer.

Pappa hade tillverkat en ryggsäck i plywood, med dubbla bottnar. Där fick jag sitta när orken tog slut eller då viljan inte fanns. Jag satt i konten, som den kallades för, bakvänd med benen utstickande genom hål i kontens baksida. Det kändes alltid spännande. Jag ropande genast när jag såg något speciellt. Det kunde vara renar, harar, ripor mm. Pappa sa ofta att han hade en ”duktig” kompis med sig. Jag ville nog helst visa att jag var en riktig skogsman som kände till vad som fanns i vildmarken.

Far var född i Lycksele där farfar var polismästare. Farfar hade sex barn, tre bröder och tre systrar. 

Samtliga bröder flyttade som vuxna upp till Kiruna efter att farmor och farfar gått bort. Där fortsatte de med måleriet. Här träffade pappa mamma Ilona som arbetade som hembiträde åt hans äldre bror Herman. När de gifte sig flyttade de in i en lägenhet som låg efter Adolf Hedins vägen,  

1936 köpte pappa huset där jag föddes 1938. Här fanns då bara en lägenhet, resten var förråd. Under vår lägenhet fanns en källare där vi hade en värmepanna, plats för ved och en matkällare. Vi kunde komma in i källaren genom en yttre dörr och genom en lucka i golvet inne i vår lägenhet. Värmepannan eldades med ved. Pappa hade olika skogsskiften där han hade tillstånd att hugga ved. Dessa skiften låg några kilometer från vår bostad efter Holma Järvi vägen. Här var det alltid björk som gällde. Den höggs då det var barmark och staplades i stora högar som sedan hämtades med häst och släde då snön kom. Jag minns då farbror Stålnacke kom för att hämta veden. Jag fick då sitta bredvid honom där han satt och styrde hästen med tömmarna. Väl hemkomna skulle veden sågas upp i lämpliga bitar och lastas in i källaren. Mamma var ofta den som sågade upp veden. Ofta med mig i andra änden av sågen. Sågen måste vara vass och skränkt. Det fixade pappa. När han filade sågbladen var jag alltid med, för jag ville ta vara på den järnfilspån som föll ner. Av spånen gjorde vi tomtebloss.  Vår lägenhet låg närmast sjön, så vi hade en härlig utsikt över vattnet och de aktiviteter som skedde där.  Från gårdsplanen gick vi upp för en trapp och in i en glasveranda. Jag minns en dag då  det small till ordentligt ute i verandan.  Pappa sprang ut och vi efter. Verandan var full av glassplitter och på golvet flaxade  en stor uggla. Tyvärr var den så skadad  att pappa fick avliva den.

 

Från glasverandan kom man in i en hall. Här fanns luckan ned till källaren. Här var också inbyggd ett stort skåp, dåtidens kylskåp, för olika matvaror. Från hallen ledde en dörr in till köket. Till vänster hade vi en vedspis med en reservoar för varmvatten. På den spisen lagades all mat. Här värmdes också det vatten som behövdes till disk och tvätt. Under sommartid användes ett spritkök med dubbla brännare. Det ersatte spisen. Till höger fanns en lång bänk med överskåp på ömse sidor om ett fönster som vette ut mot gården. Den bänken var till för allt. Här stod konserveringsapparaten för tillagning av mat, syltning av bär mm. Här diskades det, snickrades mm. I köket fanns också två skåp. Ett för kläder och ett för mat och husgeråd. Likaså fanns utrymmen under köksbänken.  Från köket fanns en dörröppning in till vardagsrummet. Här fanns vårt matbord samt den säng jag låg i.

Förutom att äta användes detta bord också för att spela pingpong, kort och korong. Här fanns också ett litet bord för en Singer symaskin. Här sydde mamma nya kläder och lagade våra slitna. Här stod också en spinnrock. Gamla tröjor och sockar repades upp. Garnet förstärktes med ytterligare en tråd, innan hon stickade nya tröjor och sockar. Var det bara hål i plaggen så stoppade hon dem. Det var intressant att se henne då hon trampade och matade fram tygen under en nål som förde tråden ner och upp genom tyget. Virkningen var en av hennes specialiteter. Hon virkade bland annat dukar och överkast men också tavlor, oftast med blommotiv. Vårt vardagsrum var både arbetsrum, sällskapsrum, matsal och mitt sovrum. Här sov också våra vovvar. Från det rummet hade vi en dörr in till vårt ”finrum”. Här satt ofta pappa med sina musikkompisar och spelade. En högtidsstund var det för mig, då farbror Anders kom på besök. Han hade alltid med sig sin gitarr på ryggen, då han kom cyklande. Varken han eller vi hade någon bil.

När farbror Anders var här sjöng de alltid visor som handlade om deras liv och leverne. Många av sångerna sitter fortfarande kvar i mitt minne. Pappa var tenor och farbror Anders bas. Jag tyckte att de passade så väl ihop.

Finrummet var vårt sällskapsrum. Här hade vi vår radiogrammofon. 

Frukostklubben med Sigge Furst och Hylands hörna med Lennart Hyland, var program vi alla tyckte om. Ibland tog pappa fram gitarren och spelade med när det blev musikaliska inslag.

Här satt vi också och lyssnade på våra grammofonskivor Det var sjuttioåtta varvare som vi då kallade dem för. Far tyckte mest om att lyssna på Mozart, Beethoven, Straus mm. Det han kallade för seriös musik. När jag blev äldre kom det till många plattor med Louis Armstrong, Frank Sinatra, Dean Martin och andra jazzmusiker. Vårt hus byggdes i början av nittonhundra talet. Troligtvis av en byggmästare från Jukkasjärvi. Någon gång på tjugotalet byggdes det ett bryggeri på samma tomt.

1935 brann detta bryggeri ner.

När pappa köpte huset bestod det bara av en lägenhet, resten av huset var förrådsutrymmen. Under lägenheten fanns en källare där vi hade en värmepanna, ett utrymme för ved och en matkällare. Vi kunde komma in i källaren genom en yttre dörr eller genom en lucka i golvet från vår lägenhet. Husets tomt sträckte sej ända ned till sjön. Där hade vi en brygga som innehåller många minnen. På sommaren hade vi två båtar förankrade på båda sidor av bryggan. För mej var den en idealisk plats för fiske. Bara fem meter ut hade vi sjöns djupaste del, nio meter.

Medeldjupet, i sjön, var tre meter. 

Bryggan avvändes också när mor sköljde våra tvättade kläder. Huset stod med ena kortändan mot sjön.  

Utanför den andra kortändan fanns en grusad sommarväg bort till badstranden. 

Framför huset hade vi en asfalterad yta, resten bestod av en gräsmatta. Den var delad i två delar av en röda vinbärs häck.

Under mina ungdomsår hade vi många kaniner. På sommaren hade vi dem i burar ute på gräsmattan. På vintern inne i en förrådsbyggnad nere vid sjön där vi också hade våra toaletter. När kaninerna ätit upp gräset inne i burarna flyttades burarna till nästa gräsplätt. Vi slog också gräsmattan med lie, speciellt bakom huset där vi inte kunde ha kaninerna. Ofta räckte det gräset över hela vintern för kaninerna 

Bakom huset fanns en udde som sträckte sej ut i sjön. Här var det populärt för Kirunaborna att ha sina fiskebåtar. Här var det också populärt för turister att campa. 

Kaninerna hade vi i många år. De var till för att ge oss mat. När bara en kanin var kvar kunde far inte slakta den. Vi hade börjat se den som vårt husdjur. Vår hund och Pelle, som kaninen fick heta. 

Pelle bodde i vår källare där han trivdes bäst. När han ville komma upp till oss gick han upp i trappen och stampade så att det ekade ända upp i lägenheten. Till källaren hade vi bara en lucka i golvet. När vi öppnade den kom Pelle upp. Han sprang då direkt till vår hund Läddy där hans matskål stod. Då kunde det bli ett väldigt bus. På sommaren strövade Pelle fritt på gården. Här lärde han sej att snabbt krypa in under huset då någon annan hund hade lyckats ta sej in på tomten. Vid stranden hade vi även ett rökeri som flitigt användes för att röka fisk. Den placerades i vår jordkällare under huset. Efterhand som pappa byggde ut huset blev vi allt fler i vårt hus. Som mest var det under krigsåren och strax efter. Under min ungdomstid kom huset att bestå av tre lägenheter och ett rum på vinden. Vår lägenhet låg närmast sjön, så vi hade en härlig utsikt över vattnet och de aktiviteter som skedde där.

På tomten stod ett uthus som vi nyttjade som förråd, kaninplats och toaletter. Vårt hus låg utanför kommungränsen vilket betydde att kommun inte var skylig att dra fram ledningar för vatten och avlopp. Inte heller att ploga den väg som fanns från allmän väg fram till vårt hus.

  Mellan vårt hus och Kirunas samhälle gick järnvägen upp till Narvik.  Trettio meter från huset hade vi en vattenbrunn där vi hämtade vårt vatten. Slask och annat avfall fick vi tömma i  tunnor bakom uthuset. 

De hämtades sedan, med häst och vagn eller släde. Det fraktades till Kirunas slasktipp efter Kurravaara vägen. Först 1964 drog Kiruna kommun fram ledningar för vatten och avlopp till huset. Detta på grund av att deras sprängningar förstört vattnet i vår brunn.

Strax utanför vår tomt hade vi en golfbana som sommartid drog mycket folk. Ägaren, Gerda Lithner, hade här hyrt en liten bod av oss där hon hade ett litet cafe. När hon själv inte hade tid att sköta golfbanan anlitade hon mej, redan när jag var tonåring.

Fotbollsplanen, Golfbanan, badplatsen och vår uthyrning av båtar var mycket attraktiva under sommaren.

Någon gång i början av 1940-talet flyttade familjen Persson in i den lägenhet som far hade färdigställt. Farbror Persson kom att bli en viktig person för oss. Av mig fick han namnet Hasatase. Troligtvis beroende av att jag inte kunde uttala hans verkliga namn. 

Nu fanns det två familjer i huset. Källaren hade byggts ut med ett extra matförråd och uthuset med en extra toalett. Vedpannan skulle nu värma upp fler rum. Mer ved måste huggas, sågas och klyvas.  Far fortsatte att bygga ut ett förrådsrum till familjen Persson och ytterligare en lägenhet.

Familjen Persson hade två pojkar, Arne och Bert samt en flicka??? Arne blev lokförare mellan Kiruna och Narvik. Detta gjorde att vi fick möjligheter att beställa färsk havsfisk från Narvik. Mamma konserverade det mesta, förutom sillen som hon la in med salt och ättika.

Bert blev elmontör. 

Han arbetade på SJ med reparation av tågledningar, något som höll på att bli hans död. Han tog av misstag tag i en högspänningsledning som han trodde var spänningslös och fick svåra brännskador över hela kroppen. Jag glömmer aldrig då jag, efter flera år, träffade honom. Hans ansikte var inte att känna igen. Han hade fortfarande problem med att prata och att hantera sin kropp.

Farbror Persson var en person som aldrig var rädd för att hjälpa till. Han fanns alltid till hands. Under krigstiden hade pappa skaffat oss kaniner för att dryga ut matförrådet. Det gav oss möjligheter till färskt kött vilket var mycket populärt. På sommaren hade vi dem i burar av hönsnät som vi flyttade runt på tomten då de ätit slut på gräset inom buren. På vintrarna hade vi dem i uthuset. Som mest hade vi nittio kaniner.

 

När farbror Perssons familj flyttat in, hjälpte han till att sköta kaninerna och snöskottningen. Vi blev snart kompisar. Hasatase blev vår gårdskarl.

För far och mor var han till stor hjälp. Speciellt med snöskottningen. Hasatase var pensionär och full av idéer. Under snöskottningen gjorde han stora högar av snön som vi sen kunde bygga snögrottor i. Då han tog rast hände det ofta att vi satt och fikade i en snögrotta. Jag tyckte att han kunde allt. Han lärde mig att odla mask i en tunna som vi sedan kunde använda hela året för att fiska med. Han lärde mig också hur man skulle sköta och förvara maskarna. Viktigt med vatten och rätt sorts föda, sa han, men inte för mycket. Det fick heller inte vara för kallt.   Vi satt ofta på bryggan och fiskade, pratade och väntade på att flötet skulle sjunka. Vi kunde få Harr, Sik, laxöring och Abborre. Abborren var besvärligast att rensa. Många gånger stack jag mej på Abborrens taggiga ryggfena. Det var alltid viktigt att ta vara på den fisk vi fick. Pappa hade byggt ett rökeri för att kunna bevara fisken under en längre tid.

Rökeriet bestod av en eldstad samt ett rör, som var nedgrävt i marken, fram till en stor låda. I lådan fanns många hyllor gjord av hönsnät. På dem lade man de rensade fiskarna. Röken från eldstaden gick först igenom röret och passerade sedan genom lådan, och den fisk som låg där, innan den gick ut i luften. Det var alltid viktigt att elda med rätt sorts ved för att fisken skulle få en bra smak. Veden vi eldade med var vide. Min uppgift var ofta att skala bort barken. Det var, enligt pappa, den viktigaste uppgiften för att fisken skulle smaka perfekt. Jag tyckte bäst om Abborre. Efter två till tre timmar kunde man ta ut fisken. Mamma kom då ut med hembakat tunnbröd. Ofta samlades då alla boende för en gemensam måltid ute på gården. 

När den andra lägenheten var klar flyttade familjen Herman Johansson in. Pappa hade lärt känna dem under sina fisketurer upp efter Kalixälven. De kom från Pirtiovuopio. För att komma till Kiruna var de först tvungen att ta båten nedför Kalixälven till Holmajärvi. Sedan buss till Kiruna. En resa på nästan sex mil. De hade önskat att flytta till Kiruna för att komma närmare sina barn. Barnen hade tidigare varit tvungna att bo i barnrikehuset i Kiruna under skoltiden, långt från sina föräldrar. De hade tre flickor, Ulla, Nanna och Sonja.

Pappas omtanke om andra människor gjorde att vi ofta hade folk som kom och övernattade hos oss. En del var kvar en längre tid. Under kriget var det många flyktingar från Nordnorge som bodde hos oss. Speciellt kommer jag ihåg Nora. Hon hade flytt från sitt föräldrahem i Norge för att ta sig över gränsen till Sverige. 

Hennes berättelse om sin strapatsrika vandring i snö och hårt väder utan skidor, mat och utrustning, jagad och beskjuten av tyskarna glömmer jag aldrig.

Det var otroligt spännande att lyssna till. Som vuxen har jag skidat den vägen och även bott i den grotta, där hon gömt sig då tyskarna kom skidande efter dem.

När Nora gifte sig med Karl Erik Backman flyttade de in i vårt hus. De fick en dotter. Nora och mamma blev mycket goda vänner och umgicks med varandra till sina sista dagar. 

Vårt hus bestod nu av tre lägenheter samt tre utomhustoaletter. Två i uthuset samt en i bostadshusets övre ände. På vinden, med utsikt över sjön, fanns också ett rum på vinden, som vi pojkar fick disponera.

Många flyktingar som kom till vårt hus var skadade. Det jag minns mest var deras köldskador. De hade flytt, ofta med lite kläder och dåliga skor, över karga fjäll i snö, regn och blåst. Jag tror att mina föräldrar kände en viss stolthet över att få hjälpa dessa utsatta människor.  

Många samer föredrog att bo hos oss i stället för att övernatta på de härbärgen som fanns i Kiruna. 

Ni kan bo hos oss tills det har ordnat sig för er. Så började det också för Nora, nu med sin man, Karl Erik Backman De fick, under den tid de bodde hos oss, en dotter.

När de flyttade kom min kusin Sten Eriksson med sin fru Ulla Britt till oss.

Det kändes som en frisk fläkt. Sten var den yngsta sonen hos min farbror Anders familj. Jag var då 17 år och Sten 23. Vi kom under hela hans liv att vara mycket tillsammans. Till att börja med var det fisket i vår sjö som lockade. Sedan blev det allt längre fiske och jaktturer.

Efter fem år fick Sten, via jobbet på SJ, tillfälle att flytta till en större bostad i ett SJ hus. 

Tyvärr blev Sten inte äldre än 36 år. Vår sista jakttur från Kaisepakte till Rautasjärvi blev en tuff resa för Sten. Hans hjärta började krångla när vi var på väg hem. Jag såg hur han ansträngde sej men som vältränad trodde han att det bara var en förkylning. Han ville, till en början, inte ha någon hjälp. Men efter en lång uppförsbacke kunde han knappt ta sig framåt. Vi hade då gått cirka en mil men hade kvar två mil. Här stannade vi någon timme innan vi fortsatte. Jag nu med delar av hans packning på min ryggsäck. Året som kom blev han ömsom bättre ömsom sämre. Han kunde nu inte arbeta vid SJ. Ulla Britt fick ta över mer och mer. De hade nu tre flickor i åldern tre till tretton år. Efter ett drygt år efter vår jakttur orkade inte hans hjärta mer.

Vid den tiden var det många samer som önskade att flytta till Kiruna för att arbeta, studera, besöka vården, handla eller för att sälja sina produkter. Far sa, många år senare, att han visste vad det betydde att få hjälp med mat och husrum. Det hade han själv fått uppleva, bland annat då han varit ute i fjällen där han mött många hjälpsamma människor. Tack vare sin hjälpsamhet blev han snart en känd person bland bybor och samer, vilket ledde till att vi ofta fick besök. Många föredrog att bo hos oss i stället för att övernatta på de härbärgen som fanns i Kiruna.  Ni kan bo hos oss tills det har ordnat sig för er. Det var något som kom naturligt från honom.

Kristian Inga var en av de som kom till oss. Han hade fått arbete hos SJ. Ryktet om övernattning hos Eriksson vid Sjöstranden hade även nått honom och hans bröder. 

Detta hände samtidigt som broder Kurt flyttade till Stockholm, för att börja studera på KTH. Rummet uppe på vinden blev då ledigt och

Kristian fick flytta in.

När Sten och Ulla Britt flyttade fick Kristian överta deras lägenhet.  Tack vare han fick vår familj fina kontakter med många samer i Levas Sameby.

Den första som köpte bil i vårt hus var Kristian. Han frågade då om jag vill följa med upp till hotell Kiruna. Frågande undrade jag vad som var orsaken till det. Jag fick inte något svar, det skulle vara hemligt. När vi kom till hotellet satte vi oss då vid ett bord där han tog fram ett köpekontrakt. Kristian tittade på papperen och gav dem sen till mej. Jag kollade, tittade på Kristian. Tänker du köpa en bil, en Opel Olympia för 9000 kronor. Kristian nickade. 

Han tog fram ett kuvert och sträckte det till försäljaren som öppnade det och bläddrade igenom sedlarna. Nio tusenlappar. Skrev på och lämnade över bilnycklarna till Kristian. Han tog emot handlingarna och tackade. Försäljaren pekade. Bilen står på parkeringen, den är tankad och klar. När vi kom ut gav Kristian nycklarna till mej. Du får köra hem bilen. Vi åker sen ut och övar.

Kristian hade tagit körkort utan att någon visste det. Jag hade tagit mitt några månader tidigare. Det hade tydligen inspirerat honom. Nu skulle vi ut och öva. Kristian var som en storebror för mej. Med honom gjorde jag många turer ut i vildmarkerna runt Kiruna.

 

 

                                         ’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’

 

MINA BRÖDER

Vi var tre bröder, John Erik född 1926, Kurt 1930 och jag 1938. När deras mor gick bort 1934, flyttade pappa till Kiruna med John Erik och Kurt. När pappa träffade min mor, Ilona, var det hon som fick ta hand om dem. John Erik var då tolv år och Kurt fyra år. Pappa var ofta borta på olika jobb så det var mamma som skötte det mesta.1936 köpte pappa vårt hus vid sjöstranden. När jag föddes i november 1938 blev vi fem personer i familjen. Två år senare flyttade Familjen Persson in i huset.

John Erik var mycket intresserad av konst och musik. Mina första minnen av honom var när han och pappa spelade tillsammans, pappa gitarr och John Erik fiol. Instrument som pappa själv hade byggt. Han reparerade även olika stränginstrument åt vänner och bekanta. Det jag kanske gillade bäst var när pappa spelade på sin banjomandolin och sjöng sina egna visor.  

Jag var bara sju år, då John Erik flyttade från Kiruna. Hans faster Vera som själv var konstintresserad, erbjöd honom att arbeta i hennes konstateljé i Arvidsjaur. Här skulle han även få arbeta som springschas åt en matvaruaffär. Efter ett år hägrade nya utmaningar inom konsten för John Erik. Utmaningar som han tyckte bara fanns i Stockholm.

En dag tackade han för sig, tog cykeln och gav sig i väg till Stockholm. Här hade han faster Irma och farbror Sixten Hermanssons ett företag. Så jobb var han lovad. Efter några år startade han en egen konstinriktad verksamhet. Han började med en pressmaskin som han använde för att trycka bilder på T-shirts. Populärt bland föreningar som ville ha logos på sina t-shirts. John Erik var också en god tecknare. Han gjorde egna motiv som han tryckte på t-shirtar, dukar mm. 

När vi åkte till Stockholm bodde vi nästan alltid hos faster Irma på Rindö gatan. Det fanns alltid något som pappa skulle hjälpa dem med. Farbror Sixtens företag köpte in olika konkurslager som han sedan fixade, reparerade och sålde. Jag kan, nu som vuxen förstå hans erbjudan till pappa. Kom gärna till oss, vi har en stor lägenhet med extra rum, som ni kan bo i. Pappa var garanterat till god hjälp inom många områden i farbror Sixtens verkstad.

Visst var det trevligt att bo hos faster Irma men jag hoppades alltid att få bo hos John Erik på söder.  

Jag var, minst sagt, glad i honom. Vi skrev brev till varandra. Han skrev om vad han höll på med och bifogade ofta teckningar han gjort. Alltid spännande att få hans brev. Jag skickade svar samma dag som jag fick ett brev, med förhoppning om att jag snart skulle få ett nytt.

John Erik hade en bostad på söder efter Renstjärna gatan. En lägenhet som broder Kurt tog över när John Erik gifte sig och flyttade till Vällingby. Under dessa år hjälpte pappa honom på många sätt, ekonomiskt och praktiskt.

Vi besökte honom och han kom hem varje jul och sommar, vilket gett mig många kära minnen av min tolv år äldre bror.

Sista gången han kom hem var det höst. Som vanligt åkte vi ut på en fisketur.

Vi tog bilen upp till stugan i Holmajäärvi och stannade där en natt. Det regnade och var ganska kallt. Dagen efter hade det slutat regna, så vi packade och fortsatte upp till Holmajäärvi där vi parkerade bilen. Vi skulle fiska forell, i vår favoritbäck  Aitejokk, fem kilometer upp efter Kalix älv. Det var råkallt så vi började med att göra upp en eld, då vi kom fram till bäcken. När elden började ta sig lade vi på rikligt med björkved, maskade på våra krokar och gick ner till bäcken. Det nappade bra, så snart hade vi ett tiotal foreller. Vår vana trogen så rensade vi några foreller var och satte de på pinnar, saltade dem och lutade dem mot elden. Jag såg hur John Erik gnuggade sina händer. Fryser du var min fråga. Ja kanske lite men det konstiga är att jag har svårt att hålla i metspöet, händerna har ingen kraft. De liksom domnar bort. 

Jag trodde då att det berodde på det kyliga vädret.

När vi ett år senare fick besked om att John Erik hade svimmat och låg på lasarettet kom jag att tänka på de domningar han känt under vår fisketur. Jag anade då att domningarna han haft under vår fisketur, kunde hade berott på en mindre hjärnblödning.

Tre veckor senare dog min kära bror, han blev bara 39 år. Han somnade och vaknade aldrig upp. Varför brydde jag mig inte mer, är tankar som jag haft med mig hela mitt liv. Han hade betytt så mycket för mig.  Tyvärr kunde vi inte åka ned till hans begravning. Pappa hade nyligen opererats för en mycket svår cancer och jag hade blivit smittad av gulsot under mina besök på lasarettet hos honom. För mej blev det sex veckor på lasarettet i Boden och för pappa en lång rehabilitering som tyvärr inte gick så bra. Han dog den 23/7-1966. Han fick därför inte träffa vårt barn, Helen, som föddes den 8/12 – 1966. Fem månader efter hans död.

Kurt var då 35 år.

Efter en sjuårig folkskola gick Kurt på KPU:s mekaniska linje i fyra år. När John Erik flyttade till Stockholm hade Kurt fått överta husets lilla vindsrum. Här bodde han och här experimenterade han. Kom väl ihåg hans bygge av en kortvågsradio som vi ofta satt och skruvade in olika stationer. Musik och tal i olika språk fascinerade mej. Speciellt var det då jag fick vara antenn. Konstigt, tyckte jag, att ljudet kunde bli bättre då jag höll i antenntråden. För att kunna köpa de saker han använde för sina byggen jobbade han som springschas. Minns bäst då han jobbade på Edblads mataffär efter Konduktörsgatan för då kom han ofta hem med ”skadad” mat och godis som han fått extra. Munkarna, som jag då fick av honom, kunde jag nästan göra vad som helst för. En dag bad han mej komma upp till vindsrummet för en sak, som han sa. Han hade byggt en trådbandspelare. Han kopplade in en mikrofon som jag fick prata i. Jag trodde det inte var sant då han spelade upp vad jag sagt. Du är ett snille hade jag sagt, enligt honom, många år senare. Tillsammans hade vi mycket trevligt med denna bandspelare. Bland annat då han spelat in olika radioprogram, t.ex frukostklubben. Då kunde vi när som helst sitta tillsammans och lyssna på dem. Han spelade också in många sånger som pappa och hans musikkompisar gjorde.

Kurt tyckte också om modellbyggen. Han byggde flygplan, båtar, hus mm.

Några år efter KPU beslutade han sig att studera till mek. ingenjör. Han flyttade då till Stockholm och började på KTH. Sin vana trogen jobbade han samtidigt med studierna. Nu hos faster Irmas man, Sixten Hermanssons företag. Här renoverade han olika tekniska saker. Det passade väl med Kurts intresse och kunskaper. Kurt kom att bo och jobba i Sixtens hem och företag under hela sin studietid på KTH. Efter sina studier tog han över broder John Eriks lägenhet på söder. Han arbetade nu som elkonstruktör i Stockholm. Hans stora intresse för Canada gjorde att han sökte och fick jobb där. Efter några år kom han hem till Kiruna på semester. Här träffade han Gun.  Det ledde till att han sa upp sin tjänst i Toronto och blev kvar i Kiruna. Han fick då ett erbjudande att börja på LKAB i Kiruna. Efter ett år gifte han sej med Gun Jonsén och byggde sej ett hus. Hans äktenskap ledde till tre flickor. Vi fick åter möjligheter att umgås. Han fiskeintresse gjorde att han byggde sej en större båt för att kunna ta sej upp efter Torneälv till hans kära Vakakoski. Hans förhoppning var att familjen skulle vara intresserad av att följa med på dessa turer men tyvärr blev det inte så. Det blev mest med sina kompisar och med mej. Det kändes tydligt att Kurts intresse för naturen inte fanns hos Gun något som han trott mycket på då han blev kvar i Kiruna. Hans mekaniska kunnande gjorde att han snart blev känd för att kunna renovera och laga alla tänkbara maskiner. Han skapade sej då en liten verkstad i ”sitt hus”. Hans specialitet var tekniska ritningar och konstruktioner. När han blev pensionär sålde han sitt hus och flyttade med Gun till Örebro dit deras barn tidigare flyttat. Vi kom åter allt för långt bort för att närmare kunna umgås. Telefonsamtal fick nu ta över ”vår samvaro”. Kurt kände snart på sej att han inte kände sej hemma i Örebro. Han hade här inga kopplingar till sina intressen. Varken till naturen eller till sina yrkeskunskaper. Tidigare äktenskapsproblem blev här allt tydligare vilket ledde till att de skilde sej. Här bodde han till han gick bort. Han blev 91 år. 

Mitt sista besök, hos honom var i Örebro på hans 90 årsdag. Han skänkte då mej en modell av Kiruna Kyrka som han själv gjort. 

Han var en teknisk lagd person, en god vän  och en älskad broder. 

 

  Mina minnen från Kiruna

Mina minnen bygger inte bara på egna upplevelse. De kommer också från berättelser från mina föräldrar och det umgänge de hade. 

Det vill säga långt före min födelse. 

Far pratade ofta om hur det var då han kom till Kiruna 1934. 

Redan i början på 1900 talet hade man byggd en väg till Svappavara. 

1902 förlängdes den till Vittangi och 1925 till Karesuando. Något år senare gick den vidare till Norge och Finland.

1930 var järnväg och landsvägar utbyggda enligt ovan.

 

Far berättade ofta om sina resor till dessa byar. Han berättade om hur de bodde och arbetade. Det som fascinerade mig var, framför allt, hur de fortfarande nyttjade hästar och renar för sina jordbruk och transporter.  Fiske och jakt var oftast det som lockade honom ut på dessa resor. Efter hand även hans yrkeskunnande som målare och snickare. Då far kom till Kiruna, 1934, fanns vägen söderut till Gällivare och vidare mot Luleå, likaså vägen till Jukkasjärvi. Vår familj hade aldrig någon bil så det var cykel eller buss som gällde. Under sina turer till Jukkas lärde han känna farbror Palm i Laxforsen. Han hade far anlitat för att bygga vår första båt, en Eka. Det var också den som jag fick lära mej att ro. Palm var också den som fick far att bygga egna båtar. Jag minns ofta då far pekade på ett träd, under våra turer. Det där trädet blir lämpligt att använda som köl. Det var ofta starten på ett nytt båtbygge. Kölen färdigställdes samtidigt som bräder lades i blöt i sjön. Båtbygget startades sedan bräderna var tillräckligt ”mjuka” för at kunna formas efter kölen. Vi hade tre båtar som vi kunde använda vid vårt fiske i Luossajärvi. Men också till uthyrning till fiskeentusiaster, bärplockare och till de som bara ville vara ute på sjön. Det var en inkomstkälla för vår familj. Familjen Palm flyttade sen in till Kiruna och blev de som vi ofta träffade. Det var alltid spännande att lyssna på hans berättelser om sina olika båttyper. Det formades olika beroende av hur de skulle användas. Skulle de användas i strömmande vatten, forsar, så gjordes de långa och smala för att kunna styras och stakas. Sådana båtar användes för transporter från Jukkas och ned efter Torneälven. Detta hade man gjort i hundratals år. Från och till Kiruna hade man då fraktat varor först med häst eller ren för att sedan frakta det vidare med båt ner efter Torne älven till kusten.  

Far hade under sina resor fått många vänner i dessa byar. Här hade hans yrkeskunnande och naturintresse skapat en gemenskap som jag haft mycket glädje av. För honom var hjälp till självhjälp en självklarhet. Behövde någon i hans omgivning hjälp kom de till honom, och vise versa. Det var oftast inte en fråga om pengar utan ”bara” ett utbyte av tjänster och varor. Mins väl då två samer kom och frågade om de kunde få hyra ett rum i vårt hus. Far hade köpt detta hus och höll nu på att bygga till fler rum. Han hade känt igen ”pojkarna”.

Deras föräldrar kom ifrån Vuonajokk, en sameby sju kilometer från Krokvik. Svaret på deras fråga kom utan tvekan OK. Efter några år blev den ena ”pojken” ensam i det rum de hyrt. Den andra kom att bo hos oss i många år. Han hette Kristian Inga och var som en bror och efterhand som en kär vän. Han var den som tog med mej in i den samiska världen och lärde mej förstå vad det innebar. Kristian växte upp i Vuonajokk. När han började skolan var hans skolväg, nio kilometers vandring till Krokvik och sen tåg till Kiruna. Detta, tur och retur varje dag under hans skoltid.  Med honom och sedermera med hans vänner och bekanta fick jag vara med om renskiljning och kalvmärkning långt ut i fjällvärlden. Jag fick då bland annat en inblick i hur det varit förr, före järnvägstiden. Det vill säga före år 1900. 

Kristians berättade ofta om sin skolgång. Den hade även skett i en kåta uppe vid Rautasjäärvi, mitt uppe i fjällvärlden. En fröken kom då gående de tre mil hon hade för att komma till sin arbetsplats, en skolkåta vid Rautasjäärvis strand. Vid goda förhållanden kunde hon komma med flyg. Jag fick också lära mej hur man fiskade, hur man skötte renar, hur man byggde kåtor. Allt man kunna göra, året runt, för att överleva. När jag gjort mina vandringar till dessa platser har jag ofta tänkt på detta. Vilka strapatser det kunde innebära bara för att ta sig till Kiruna för att handla proviant, verktyg söka sjukvård mm. Vad mycket man måste klara av här i fjällvärlden, tänkte jag ofta på, då Kristian berättade om sitt liv. Utan egna kunskapen och erfarenheten lär man sej inte att förstå det liv som samer har levt och lever i dag. Glömmer aldrig då vi var uppe i Rautasjäärvi en höst för att fiska röding. En dag tog Kristian mej ut på en lejda med gräs. Här hade man slagit gräs för att använda det still djurfoder. Det förstod jag väl och funderade, vad ville han med det? Kristian förstod. Såg på mej med ett leende, och stack in handen i en av gräshögarna och plockade fram en stor och fin potatis. Det var mycket jag inte visste om samerna. Jag har sedan dess använt den metoden i min stuga. 

Under de år Kristian bodde hos oss betalade han hyran vart år med en ren som ofta slaktades på sjön utanför vårt hus. Behövde det göras något behövde man aldrig fråga. Han bara kom. 

När jag växte upp kunde vi ta karven, ett godståg, för fiske, jakt eller bara för att hälsa på pappas vänner. Ett speciellt inslag som jag bara älskade var den tid tillbringade i väntsalen i väntan på tåget. Här samlades alla efter sina ”äventyr” i vildmarken.  Att höra på alla jakt och fiskehistorier var för mej som en dröm. Här knöts många vänskapsband. Far som var målare och även snickarkunnig fick då ofta frågan om han kunde tänka sej att hjälpa till med olika bostadsbyggen. Hjälp till självhjälp var det som oftast gällde. Far hade på så sätt skapat sej goda kontakter med många härliga människor, i princip på alla platser mellan Kiruna och Abisko. Något som jag fått vara med om och haft mycket glädje av. Järnvägens tillkomst har på det sättet bidragit till ovärderliga sociala relationer till alla som levt sitt liv i vildmarken. Men också till en förändrad livsstil. 

När järnvägen kom till Kiruna år 1900 skapades ”rallarepoken”.  Beslut hade fattats att järnvägen skulle förlängas upp till Narvik. Under detta bygge skapades små kraftverk, linbanor, bostadsområden, gravplats och ”vägar” för att järnvägsbygget skulle kunna byggas till Narvik. Under bygget har cirka 4000 rallare varit engagerade.

En av dessa rallare kom till Kiruna från en liten by i Västernorrland. När järnvägen var klar till Kiruna flyttade han hit och började arbeta som rallare. När far 1934 kom till Kiruna möttes de på en arbetsplats. Han var duktig på munspel och far på gitarr. Det var inledningen till en livslång gemenskap som jag haft glädjen av att få vara med om. Hans berättelse om rallartiden och speciellt om bygget av Nuoljatunneln skapade en stor respekt för rallarna och deras liv under detta bygge.  Rallaren som vi lärde känna var Anton Bergman.

Hans berättelse om sina år som rallare var mycket speciella. När rallartiden var över flyttade han till Kiruna. Hans fru, Henryetta kom då till Kiruna. Här fick jobb som ”vaktmästare” åt Wallerströms bokhandel. Här fick han bostad också en lägenhet i liten gård inne på Wallerströms gård. Far, mor, Anton och Henryetta umgicks mycket. När de besökte varandra blev det alltid kortspel. Mas som de kallade kortspelet för. När jag växte upp var jag alltid med och spelade. Farbror Antons rallarhistorier och hans munspel tillsammans med fars gitarrspel var alltid något att se fram emot. Speciellt då de sjöng egenkomponerade visor om gamla tider. Tyvärr dog tant Henryetta alldeles för tidigt. Farbror Anton, som jag alltid kallade honom, började då att åka ned till Klovsta/ Multrå där hans syster bodde sedan hennes man gått bort. De kom sen att bo vintertid i Kiruna och sommartid i Klovsta. Så länge de levde var jag alltid en trogen gäst. Hemma i Kiruna och hos dem i Klovsta. Farbror Anton hade då blivit dålig att gå. Så våra besök hos dem blev ofta att hjälpa dem med reparationer och transporter.

När järnvägen kom till Kiruna skapades inte bara möjligheter för

malmtransporter nu startade även en utbyggnad av landsvägarna från Kiruna till många byar i Kirunas omgivning, mycket beroende på att LKAB behövde arbetskraft. I början av 1900 upprustade vägen till Svappavaara. Omkring 1902 var de klar till Vittangi och 1925 till Karesuando. Under samma tid blev vägen till Gällivaare och Luleå klar. Kiruna fick nu även en vägförbindelse till Norge och Finland. 

Detta vägsystem och järnvägens ankomst till Kiruna skapade möjligheter för innevånare i de norra delarna av Sverige, Norge och Finland att med buss ta sig till Kiruna. Det blev inledningen till en kraftig utökning av Kirunas befolkning. I början av 1900 talet fanns det cirka 300 personer i Kiruna, 1904 fyra tusen. 1910 hade innevånarantalet stigit till 7500. För LKAB skapade det möjligheter till ny arbetskraft. För Kiruna kommun innebar det en kraftig utbyggnad av infrastrukturen. 

1930 hade Kiruna en tågförbindelse med stora delar av Sverige och till Narvik i

Norge. Det fanns vägförbindelser med Luleå och Karesuando och vidare in i Norge och Finland. Vägarna blev nu också upprustade till Jukkasjärvi och närliggande byar. 

Den större delen av personal och materialtransporter sköttes nu via tåg, buss och bil. Men fortfarande nyttjades hästar, renar och båtar för olika former av transporter.

Vägbygget till Holmajärvi blev klart 1935. Nu kunde man ta bussen från Kiruna till Kalasluospa och vidare till Jänkenalospa, Puoltsa fram till Holmajäärvi. Från Jänkenalospa kunde man ta båten över Kalixälven till Fjällnäs och från Holmajäärvi båt över älven till Saivorova.

Det gjorde det lättare för de som hade sina hem upp efter Kalixälven att ta sig till Kiruna. De kunde nu ta sin båt ned till Holmajärvi och sen vidare efter vägen till Kiruna. Detta blev också en ny era för Kirunaborna. De fick nya möjligheter till ”nya” fiske, jaktmarker och vandringsleder. Det skapades nya härligt rekreationsområde. Far fick nu möjligheter till att bygga oss en fiskestuga vid

Kalixälvens strand strax hitom Holmajärvi. Vi kunde nu ta bussen till vår stuga.

Dessa busstur skapade också kontakter med folk som bodde upp efter

Kalixälven. En sådan kontakt blev familjen Herman och Maja Johansson från Pirtivuopio. De hade då tre barn som skulle börja skolan i Kiruna och sökte nu möjligheter till att bosätta sig i Kiruna. De fick nu hyra en lägenhet i vårt hus och kom att bo i vårt hus i många år. Det blev inledningen till en lång vänskap. Far byggde oss en stor ”forsbåt” för att vi skulle kunna ta oss upp för forsarna till Pirtivuopio. Han placerades båten och motorn vid bryggan i Holmajäärvi. Det blev starten på många turer upp efter Kalixälven vilket ledde till många intressanta kontakter för en ung naturälskare. Mina tankar går ofta till dessa människor som vi då blev bekanta med. Här fick jag en god insikt om hur det varit att bo ute i vildmarken långt före vägen kom till. Jag var alltid intresserad av hur man levde och hur man tog sig till Kiruna för inköp av varor, sjukdom och inte minst hur barnens skolgång förändrade vardagen i dessa byar då vägen byggdes.

 

Vi fick nu många nya vänner. På gångvägs avstånd från vår stuga hade vi familjen Andersson och Fjällborgs i Poultsa. Hit kunde vi gå eller cykla om vi behövde ringa. Här kunde vi också handla i Fjällborgs lanthandel och köpa mjölk direkt från Anderssons ladugård. Andersson släppte varje dag ut sina kor som sen gick ut i skogen och betade. Det hände ofta att vi fick besök av dem då de kom ned till älven för att dricka. Spännande för en ”ung pojke”. Då jag gick till Anderssons för att köpa mjölk valde jag att lämna stugan vid sextiden. Då var ofta korna på väg hem till ladugården. Jag kunde då slå följe med dem. Om jag gick förbi dem följde de efter mej precis som våran hund. Vad stollt jag var då jag kom före korna till Poltsa.  När jag kom med korna fick jag alltid beröm av Tant Sofi och ofta en av hennes goda kakor. Hon kallade med för sin herde. 

Vägen till Holmajäärvi skapade inte bara, för mej, nya härliga kontakter, den ledde också till ytterligare ett socialt närverk för Kiruna och dess innevånare. Man kunde nu enkelt ta sig till Kalasluospa, Jänkenaluospa, Puoltsa och Holmajäärvi. Från Jänkenaluospa och Holmajäärvi var det bara att ro över Kalixälven för att komma till Fjällnäs och Saivorova.

Vi kunde även ta oss en annan väg till Saivorova. Vi kunde ro dit. Strax ovanför vår stuga delades älven i två delar. Den ena delen passerade vår stuga på väg ner mot puoltsa. Den högra delen valde vi för att ta oss till Saivorova. Efter c:a hundra meter delades även den delen av älven i två delar. Valde vi den högra delen kom vi snart ut på ett långt sel där vi ofta var och uttrade. Här fick vi ofta stora harrar. Längs selet fanns fina myrmarker dit vi alltid rodde för att plocka hjortron. Efter den stranden fanns också fina vassruggar. Utanför dessa lade vi ut ett nät för att sen gå innanför nätet och plaska i vattnet. Gäddan skrämdes då ut och fastnade i nätet. Intressant och spännande. Ofta rodde vi sen i land och vi gjorde upp en eld och halstrade gäddorna. I slutet av det här selet började det åter att forsa. Vi kallade den för Saivorova forsen. Härifrån kunde man följa en stig till Saivorova. Här hade far fått en god vän under sina fisketurer som han alltid vände sej till när vi skulle ut och justra. Far kallade honom för Jussi. När han kom hem till oss berättade han ofta om gamla tider. Jag tror det var han som lärde far att justra fisk. Ibland fick jag följa med och se när de justrade, det gjorde man alltid då det var mörkt. Vi hade då en fotogenlampa längst bak i båten. Då far tände den lyste den upp så man kunde se när fisken kom in i

ljuset. Far rodde ofta och Jussi höll i justern. När en fisk kom in i ljuset stack han fast den och lyfte upp den i båten. När vi var i strömmande vatten han jag knappt se fisken. Det small bara till så låg fisken i båten. Imponerande. Jussi var en av många som flyttade in till Kiruna. När jag började på LKAB:s kontor i

mitten av sextio talet körde han persontransporter till och från kontoret. Under dessa turer pratade vi ofta om dessa gamla tider. Lika glad som vanligt. Jag har aldrig skrattat så mycket som under dessa turer.

Båtturerna från Holmajäärvi upp efter Kalixälven har skapat många härliga minnesrika turer uppför Kalixälven. Det var bland annat en tradition att varje år åka upp till Pirtiovuopio och lägga ut nät och långrev i Paitasjäärvi. Jag satt då alltid längst fram i båten för att varna far för stenar. Utan ”karen” som far kallade mej, skulle han inte klara av de svåra forsarna. Det gjorde att jag kände mej mycket viktig samtidigt som det lärde mej var och hur man skulle ta sig upp för dessa forsar. Ett kärt minne var då min bror, John Erik, ringde och frågade om far kunde köra upp dem från Holmajäärvi till Nikkaluokta. De hade bestämt sej för att vandra från Nikkaluokta till Abisko.

Svaret blev naturligtvis ja, med ett undantag, det var viktigt att ”karen” skulle vara med och visa vägarna upp för forsarna. Tala om stolthet då jag fick höra det. Tänk att få visa, min äldre bror, vägen upp för alla forsar. Jag älskade min bror. Han flyttade tidigt till Stockholm där han fick utveckla sina konstnärliga egenskaper. Jag längtade alltid efter honom. När han kom till Kiruna var vi alltid ute och fiskade. Han gillade att meta forell så det blev alltid turer till någon bäck. Aitejokk var vår favoritbäck, fem kilometer ovanför Holmajäärvi. Jag såg också fram emot våra besök i Stockholm. Gå på bio med honom var en höjdare. När han gifte sej flyttade de till Vällingby där de fick en dotter, Yrsa. John Erik

kände då att han måste ta ett ”fast jobb”. Han fick då arbetet som ”ombudsman” för Sveriges bensinstationer. En del i det arbetet var att få mackägarna i Sverige att utvidga sin verksamhet genom att även sälja matvaror.

Han kom nu att bli en resande ”kurir” och som alltid entusiasmerande. Han kom som sådan även till Kiruna. Som vanligt gjorde vi en fisketur till Aitejokk. Vädret då var inte det bästa, kallt och regnigt. När vi fått några foreller gjorde vi ändå, som vanligt, upp en eld och halstrade forellerna. Under den måltiden sa John Erik att kylan gjorde att han inte orkade hålla i fiskespöet. Det gjorde att vi avslutade vårt fiske. Några veckor senare får vi besked om att John Erik ligger på lasarettet i koma. Några veckor senare hade han lämnat oss. Saknade av honom känns än i dag. Jag tar ofta fram de brev han skrev till mej som lillebror.

När arrendet, för vår fiskestuga vid Holmajäärvi upphörde var vi tvungen att riva vår kära stuga. När jag gifte mej 1964 hade man precis gjort vägen klar mellan Holmajäärvi och Årosjokk. Det öppnade ytterligare möjligheter att nå våra vänner. Arvid Stålnackes familj i Lakkolospa, Josef Sunna och hans familj i Årosjokk, Bröderna Peter, Natan och Herman Johansson i Pirtiovuopio. 

 

 

1972 var vägen klar till Nikkalokta.  Här blev vi bekanta med Essie Sarri som hade gift sej med min frus kollega Karin.  Med åren blev vi mycket goda vänner. Glömmer aldrig vårt första nyårsfirande i Nikkaluokta. Det skedde under ett kraftigt oväder. Essie och hans bror Henrik hade just bildat ett företag för att ta hand om turister och frakta varor till Kebnekaise och stugorna efter Kungsleden. De hade då börjat bygga en liten stugby för gäster. Vi fick vara med och inviga en av dessa. När vi installerat oss var det nära på omöjligt att ta sig till Essie och Karin. Essie var ute och spände en lina mellan hans och vår bostad för att vi skulle ta oss hem till dem. Det var inledningen på många härliga utflykter långt in i fjällvärlden. 

Kärleken till Kalixälvens älvdal gjorde att vi åter byggde oss en stuga, nu några kilometer nedanför Puoltsa. Vi kunde nu åter uppleva båtfärder upp efter Kalixälven. Ta vår båt som far hade gjort hänga på en motor. Nu kunde jag nyttja mina kunskaper jag fått när jag, som karen, visat far var det var bäst att fara. Far hade nu opererats för canser vilket tagit mycket krafter av honom. Han hade före operationerna tillsammans med min svärfar och vännen Kristian hjälp oss att bygga stugan. När jag nu frågade honom om han vill åka med mej upp till våra tidigare fiskevatten, vid vår gamla stuga, kom hans tårar. Ja gärna om du vill, men du vet väl att du måste köra upp för starka forsar. Glömmer aldrig då han satt på en renhud väl ombyltad längs fram i båten och tycktes studera varje meter vi körde.

Vi stannade först av vid platsen av vår stuga som han själv byggt. Salig var hans blick då han gång efter gång pekade och sa kommer du ihåg ………. Det värmde i hela mej. Far och son fick åter träffas långt tillbaka i tiden. För mig var det något jag gjort för allt han hade gjort för mej. Efter någon timma fortsatte vi upp till vår närmaste fors där han tidigare älskat att uttra. Han stod nu kavat och kastade ut ett flugkast och fisk fick han. Var gång han drog in en fisk hakade jag av den. Snabbt kastade han ut igen. Den dagen blev också starten på flera turer.

Var gång till hans olika special ställen som han sa. Under kommande vinter pratade han ofta om kommande sommar. Då kan vi göra om våra fisketurer. Tyvärr blev det inte så.

Vi älskade att ta båten så det blev många turer upp efter älven. Ofta för att hälsa på ”gamla” bekanta men även de som nu fått möjligheter att bygga sig en stuga. Så hade min svärmors bror, Josef  …….  gjort. Den låg strax hitom Laukolospa. Svärmor och svärfars önskemål, om att hälsa på dem, gjorde att vi ofta gjorde en dagstur upp dit. Vi stannade då ofta till för att dra upp en och annan harr på vägen. Harr, saltad och inlindad i papper, lades sen på elden. Då vi gjorde det första gången såg Josef förundrad ut. När han sen smakade på fisken sa han. Min släkt kommer härifrån. De har bott här före vägen kom till men har aldrig varit med om att halstra fisk på detta sätt. Pappa tänkte jag då. Du var före din tid.

 

De flesta byar efter denna väg har för oss en egen historia som jag haft mycket nöje med att skriva om. 

Under min tid i Kiruna har stan utvecklats på många sätt. Vi kunde nyttja malmbanan även för persontrafik. 

Vi hade vägar, i princip, till alla byar. Det har inneburit att många kunnat ta bilvägen till Kiruna för arbete, handel, sjukvård mm. 

Det har varit intressant att se hur dessa kommunikationsmöjligheter påverkat det sociala livet i Kiruna. Från häst och ren till buss och tåg skapar stora förändringar både för arbetare och företagare. Den nya infrastrukturen och dess möjligheterna har skapade nya sociala nätverk. Möjligheter men också problem har uppdagats. Bodde man för långt från Kiruna kunde man tidigare bara åka hem till sin by under helgerna. Barnen, i skolåldern, var då tvungna att stanna i Kiruna under skoltiden. Det hade skapats barnrikehus där barnen fick stanna under skoltiden. LKAB och Kiruna municipalsamhälle hade skapat nya bostäder.

Infrastrukturen hade kraftigt byggts ut. Nu fanns nya företag och inrättningar. Skolor och vården fick en ny struktur. Det har lett till en kraftig teknisk och social omvandling. Det har lockat till sej såväl arbetare som tekniker och företag från södra Sverige och från Norge och Finland

För mej har denna sociala omvandling förändrat livet på många sätt.

Under min barndom hade vi ingen bil. Åka buss, spårvagn eller ta cykel var det som gällde. Taxi var inte för oss något alternativ. Vi hade bar en cykel den nyttjade mest av far som använde den för transport till och från sina arbetsplatser. Den enda gång vi, jag och mor, tog bussen var till vår stuga i Poltsa, tre mil från Kiruna. Far tog oftast cykeln. Som liten kunde jag få åka med honom i en kärra som far hade efter cykeln. När jag började skolan fick jag min första cykel. Den hade min kusin Sten haft. Den var nu för liten för honom så farbror Anders renoverade den. Jag hoppade av glädje då han kom med den. Det var tungt att ta den med mej uppför backarna till skolan men härlig att åka nedför backarna tillbaka hem. Jag kunde nu också cykla med pappa till stugan och andra intressanta platser. En sådan plats var Laxforsen. Hit cyklade pappa för att bygga båtar med farbror Palm. Det var spännande se på och det gav mej också möjligheter att fiska i Torneälven. Turen hem var jobbig. När dagen var slut började trampandet uppför en lång, lång uppförsbacke upp till Kaupinen.  Då önskade jag ibland att vi hade kunnat ta bussen. De gjorde vi också då vi behövde ta med oss verktyg och material.

När far köpte en moped kunde jag cykla bredvid honom och tolka. De gjorde att vi kunde göra längre turer. Till vår stuga bland annat. Men det hände någon gång att jag önskade att pappa valt att cykla. Det var då mopeden stannade. Det var då inte bara mopeden att ta hand om. Efter den hade vi en kärra full med varor. Mor hade som vanligt tagit bussen och satt nu och väntade i stuga. Då fanns ingen telefon att använda och det var dryga milen kvar till stugan. Far såg då på mej. Hur tycker du vi ska lösa det här problemet. Jag kan hämta hjälp från Poltsa var mitt svar. En bra idé men då kommer mor att få vänta länge innan vi kommer till stugan. Det hade jag inte tänkt på. Hans idé var att koppla bort kärran från mopeden och fästa den bakom min cykel. Det tog oss en dryg timme att komma till mor. Pappa hade cyklat med kärra och mej på pakethållaren. Något han även gjort då jag var liten och då ända från vårt hem i Kiruna.

 

När jag 1953 började på Yrkesskolan fick jag en ny cykel med växlar. Rena drömmen för mej som bodde längst ner i stan, vid Luosajärvis strand. Några dagar efter jag fått cykeln kom jag till mor och gav henne den väska som hon glömt i stugan. Hon hade oroat sej över detta så jag hade tagit cykel och hämtat den. Sex mil tur och retur. Det var det värt tänkte jag då jag såg hennes min.

Det var ungefär två kilometer till KPU, som yrkesskolan kallade för och dessutom mycket uppför så cykeln kom väl till pass, sommar som vinter. Inte minst under lunchrasten. Den var oftast bara en timme lång. 

Under mina första år på Centralskolan började jag få vänner som pendlade varje dag från de närmaste byarna efter järnvägen och landsvägen. De som inte hade landsvägsförbindelse var tvungna att stanna i Kiruna under skoltiden. De bodde då i barnrikehuset.

Så var det för de som bodde på andra sidan Torneträsk och för de som bodde norr om Holmajärvi. 

När jag 1953 fortsatte mina studier på KPU hade jag många skolkompisar som flyttat till Kiruna och de som fortfarande, varje skoldag, pendlade från sina hembyar. Det öppnade en ”ny” värld för mej. Nya vänner ledde snart till utflykter till deras hem. Avstånden kom efterhand att, tidsmässigt, minska då vägar kom till, då de asfalterades, då busstrafiken ökade. I mitt hem då far köpte en moped. Byarna i Tornedalen, efter vägen till Karesuando till Nikkaluokta, till Gällivaare, skapade nu möjligheter till arbete och ett vidare socialt liv.  Detta har på många sätt berikat mitt liv. För mig har denna blandning av kulturer skapat en härlig gemenskap under min skoltid som under mitt arbetsliv. Redan som tonåring blev det naturligt att besöka mina kompisar i deras hembyar. vilket ledde till besök hos deras föräldrar, vänner och bekanta. Det var då naturligt att umgås och hjälpa varandra oavsett ålder. Likaså var det i arbetslivet. Jag brukar kalla den för Kiruna andan.

När far byggde ut vårt hus var det inte en slump att våra hyresgäster kom från byarna runt Kiruna. Det var inte heller någon tur att vi fick vara med och fiska, jaga, proviantera och övernatta då vi besökte våra vänner. Det var en självklarhet att hjälpa varandra.

När jag 1957 började arbeta som elektriker var min arbetsplats en elverkstad efter Bromsgatan, I det så kallade bolagsområdet. Min första arbetskamrat blev

Elof Larsson från Kurravaara. Fyrtio år äldre än jag. Vi hade två förmän Acke Segerdal och Irving Wigden. De var även de betydligt äldre än jag. Hela bolagsområdet ägdes och sköttes av LKAB. När det uppstod något elfel kunde hyresgästerna bara ringa vår verkstad så skickade våra förmän ut oss för att laga felet. Vi elektriker fick då en lapp där det kort stod vilket fel hyresgästen sagt samt ett nummer. Detta nummer angav då vilket hus som hyresgästen bodde i. Gatuadresser fanns bara inte för oss. De flesta av hyresgästerna kom ifrån byarna runt Kiruna. Hemmaspråket för många av dem var då finska. Våra förmän kunde inte finska så ibland blev både adressen som informationen om felet komiskt. Det var då bra att ha en kompis som kunde finska. Under min tid på verkstan renoverades många av dessa hus vilket gjorde att vi fick dra om all el i husen. Detta älskade jag. Inte minst för att vi här arbetade tillsammans med snickarna och rörmockarna. Här gällde också hjälp till självhjälp. Var jag ensam kunde jag bara ropa på dem så hade jag den hjälp jag behövde. Jag fick på så sätt många goda vänner även bland rörmockare som snickare. Bland annat Herbert Strand som visade sej vara far till Olle Strand som liksom jag var styrelsemedlem i IFK Kiruna. På så sätt utvecklades många gemenskaper även mellan olika yrkesgrupper. Den hjälpsamheten har för mej skapat många livslånga gemenskaper. Bo Hansson och Sixten Niemi till exempel. Det börjad med att vi träffades på ett av dessa renoveringsuppdrag. De var rörmockare som sedan kom att hjälpa mej då jag renoverade mitt barndomshem vid sjöstranden. De flesta jag kom i kontakt med under den tiden har lett vidare till nya kontakter. Så var det bara på den tiden. 

Det, vill jag påstå, har skapat Kirunas själ. 

 

Vårt hus vid sjöstranden.  

 

Vägen till skolan var både tung och farlig. Jag fick alltid anmaningar av mor.  Speciellt för färden hem då jag åkte spark. Jag kan förstå henne för jag skulle passera över korsade vägar och dessutom en spårväg. Att varningarna var befogade fick jag en stark påminnelse om då min bror Kurt och jag åkte styrkälke nedför Ljusdalsbacken. När vi skulle korsa järnvägsgatan nederst i backen kom en lastbil. Kurt hann knuffa av mig, innan han själv körde in i lastbilens sida. Jag klarade mig helt utan skador men Kurt blev transporterad till lasarettet för undersökning och omplåstring.

 

Allmänt kallades vår adress för Sjöstranden.  

Här fanns det tre hus. Vårt, mormors och Hambergs.   

Hambergs hus låg ca hundra meter söder om oss, alldeles intill badstranden.  

Vårt område var mycket populärt för kirunabor. 

   

Här fanns vår badstrand med bryggor och hopptorn, en minigolfbana och en mängd båtplatser. Under sommartid passerade mycket folk förbi vårt hus på väg till badstranden eller till sina båtar. Soliga dagar var badstranden alldeles full av badgäster. 

På sjön var det alltid fiskare som rodde drag, metade eller lade ut nät. 

Jag var redan i unga år intresserad av fiske och friluftsliv. Pappa hade alltid en ivrig pojke som hela tiden bevakade honom för att få följa med. 

En son som hittade på alla möjliga trix för att få följa med. Han gömde fars stövlar, ryggsäck och fiskegrejer för att pappan skulle fråga mamma var hon hade lagt dem. Sonen visste att det var en fisketur på gång. En argan list som pappa väl genomskådade men som jag tror att han hade god förståelse för. Jag kände tidigt att vi var fiskekompisar och att pappa tyckte det var trevligt att ha med sej en intresserad son.  

Jag var inte gammal då jag fick följa med på relativt långa fisketurer. Pappa hade tillverkat en ryggsäck i plywood, med dubbla bottnar. Där fick jag sitta när orken tog slut eller då viljan inte fanns. Jag satt i konten, som den kallades för, bakvänd med benen utstickande genom hål i kontens baksida. Det kändes alltid spännande. Jag ropande genast när jag såg något speciellt. Det kunde vara renar, harar, ripor mm. Pappa sa ofta att han hade en ”duktig” kompis med sig. Jag ville nog helst visa att jag var en riktig skogsman som kände till vad som fanns i vildmarken. 

Far var född i Lycksele där farfar var polismästare. Farfar hade sex barn, tre bröder och tre systrar.  

Samtliga bröder flyttade som vuxna upp till Kiruna efter att farmor och farfar gått bort. Där fortsatte de med måleriet. Här träffade pappa mamma Ilona som arbetade som hembiträde åt hans äldre bror Herman. När de gifte sig flyttade de in i en lägenhet som låg efter Adolf Hedins vägen,   

1936 köpte pappa huset där jag föddes 1938. Här fanns då bara en lägenhet, resten var förråd. Under vår lägenhet fanns en källare där vi hade en värmepanna, plats för ved och en matkällare. Vi kunde komma in i källaren genom en yttre dörr och genom en lucka i golvet inne i vår lägenhet. Värmepannan eldades med ved. Pappa hade olika skogsskiften där han hade tillstånd att hugga ved. Dessa skiften låg några kilometer från vår bostad efter Holma Järvi vägen. Här var det alltid björk som gällde. Den höggs då det var barmark och staplades i stora högar som sedan hämtades med häst och släde då snön kom. 

Jag minns då farbror Stålnacke kom för att hämta veden. Jag fick då sitta bredvid honom där han satt och styrde hästen med tömmarna. 

Väl hemkomna skulle veden sågas upp i lämpliga bitar och lastas in i källaren. Mamma var ofta den som sågade upp veden. Ofta med mig i andra änden av sågen. Sågen måste vara vass och skränkt. Det fixade pappa. När han filade sågbladen var jag alltid med, för jag ville ta vara på den järnfilspån som föll ner. Av spånen gjorde vi tomtebloss.  

Vår lägenhet låg närmast sjön, så vi hade en härlig utsikt över vattnet och de aktiviteter som skedde där.  

Från gårdsplanen gick vi upp för en trapp och in i en glasveranda. Jag minns en dag då det small till ordentligt ute i verandan. Pappa sprang ut och vi efter. Verandan var full av glassplitter och på golvet flaxade en stor uggla. Tyvärr var den så skadad att pappa fick avliva den. 

 

Från glasverandan kom man in i en hall. Här fanns luckan ned till källaren. Här var också inbyggd ett stort skåp, dåtidens kylskåp, för olika matvaror. Från hallen ledde en dörr in till köket. Till vänster hade vi en vedspis med en reservoar för varmvatten. På den spisen lagades all mat. Här värmdes också det vatten som behövdes till disk och tvätt. Under sommartid användes ett spritkök med dubbla brännare. Det ersatte spisen. Till höger fanns en lång bänk med överskåp på ömse sidor om ett fönster som vette ut mot gården. 

Den bänken var till för allt. Här stod konserveringsapparaten för tillagning av mat, syltning av bär mm. Här diskades det, snickrades mm. I köket fanns också två skåp. Ett för kläder och ett för mat och husgeråd. Likaså fanns utrymmen under köksbänken.  

Från köket fanns en dörröppning in till vardagsrummet. Här fanns vårt matbord samt den säng jag låg i. 

Förutom att äta användes detta bord också för att spela pingpong, kort och korong. Här fanns också ett litet bord för en Singer symaskin. Här sydde mamma nya kläder och lagade våra slitna. Här stod också en spinnrock. Gamla tröjor och sockar repades upp. Garnet förstärktes med ytterligare en tråd, innan hon stickade nya tröjor och sockar. Var det bara hål i plaggen så stoppade hon dem. Det var intressant att se henne då hon trampade och matade fram tygen under en nål som förde tråden ner och upp genom tyget. Virkningen var en av hennes specialiteter. Hon virkade bland annat dukar och överkast men också tavlor, oftast med blommotiv. Vårt vardagsrum var både arbetsrum, sällskapsrum, matsal och mitt sovrum. Här sov också våra vovvar. Från det rummet hade vi en dörr in till vårt ”finrum”. Här satt ofta pappa med sina musikkompisar och spelade. En högtidsstund var det för mig, då farbror Anders kom på besök. Han hade alltid med sig sin gitarr på ryggen, då han kom cyklande. Varken han eller vi hade någon bil. 

När farbror Anders var här sjöng de alltid visor som handlade om deras liv och leverne. Många av sångerna sitter fortfarande kvar i mitt minne. Pappa var tenor och farbror Anders bas. Jag tyckte att de passade så väl ihop.

Finrummet var vårt sällskapsrum. Här hade vi vår radiogrammofon.  

Frukostklubben med Sigge Furst och Hylands hörna med Lennart Hyland, var program vi alla tyckte om. Ibland tog pappa fram gitarren och spelade med när det blev musikaliska inslag. 

Här satt vi också och lyssnade på våra grammofonskivor Det var sjuttioåtta varvare som vi då kallade dem för. Far tyckte mest om att lyssna på Mozart, Beethoven, Straus mm. Det han kallade för seriös musik. När jag blev äldre kom det till många plattor med Louis Armstrong, Frank Sinatra, Dean Martin och andra jazzmusiker. 

Vårt hus byggdes i början av nittonhundra talet. Troligtvis av en byggmästare från Jukkasjärvi. Någon gång på tjugotalet byggdes det ett bryggeri på samma tomt. 

 

1935 brann detta bryggeri ner. 

När pappa köpte huset bestod det bara av en lägenhet, resten av huset var förrådsutrymmen. Under lägenheten fanns en källare där vi hade en värmepanna, ett utrymme för ved och en matkällare. Vi kunde komma in i källaren genom en yttre dörr eller genom en lucka i golvet från vår lägenhet.  Husets tomt sträckte sej ända ned till sjön.  Där hade vi en brygga som innehåller många minnen. På sommaren hade vi två båtar förankrade på båda sidor av bryggan.  För mej var den en idealisk plats för fiske.  Bara fem meter ut hade vi sjöns djupaste del, nio meter. Medeldjupet, i sjön, var tre meter.  Bryggan avvändes också när mor sköljde våra tvättade kläder. Huset stod med ena kortändan mot sjön.  Utanför den andra kortändan fanns en grusad sommarväg bort till badstranden.  

 

Framför huset hade vi en asfalterad yta, resten bestod av en gräsmatta. Den var delad i två delar av en röda vinbärs häck. 

Under mina ungdomsår hade vi många kaniner.  På sommaren hade vi dem i burar ute på gräsmattan. 

På vintern inne i en förrådsbyggnad nere vid sjön där vi också hade våra toaletter. 

När kaninerna ätit upp gräset inne i burarna flyttades burarna till nästa gräsplätt. Vi slog också gräsmattan med lie, speciellt bakom huset där vi inte kunde ha kaninerna. Ofta räckte det gräset över hela vintern för kaninerna  

 Bakom huset fanns en udde som sträckte sej ut i sjön. Här var det populärt för Kirunaborna att ha sina fiskebåtar. Här var det också populärt för turister att campa.   

 Kaninerna hade vi i många år. De var till för att ge oss mat. När bara en kanin var kvar kunde far inte slakta den. Vi hade börjat se den som vårt husdjur. Vår hund och Pelle, som kaninen fick heta.   

Pelle bodde i vår källare där han trivdes bäst. När han ville komma upp till oss gick han upp i trappen och stampade så att det ekade ända upp i lägenheten. Till källaren hade vi bara en lucka i golvet. När vi öppnade den kom Pelle upp. Han sprang då direkt till vår hund Läddys matskål. Då kunde det bli ett väldigt bus. På sommaren strövade Pelle fritt på gården. Här lärde han sej att snabbt krypa in under huset då någon annan hund hade lyckats ta sej in på tomten. Vid stranden hade vi även ett rökeri som flitigt användes för att röka fisk. Den placerades i vår jordkällare under huset. Efterhand som pappa byggde ut huset blev vi allt fler i vårt hus. Som mest var det under krigsåren och strax efter. Under min ungdomstid kom huset att bestå av tre lägenheter och ett rum på vinden. Vår lägenhet låg närmast sjön, så vi hade en härlig utsikt över vattnet och de aktiviteter som skedde där.  På tomten stod ett uthus som vi nyttjade som förråd, kaninplats och toaletter.   Vårt hus låg utanför kommungränsen vilket betydde att kommun inte var skylig att dra fram ledningar för vatten och avlopp. Inte heller att ploga den väg som fanns från allmän väg fram till vårt hus.   

 

Mellan vårt hus och Kirunas samhälle gick järnvägen upp till Narvik.   Trettio meter från huset hade vi en vattenbrunn där vi hämtade vårt vatten. Slask och annat avfall fick vi tömma i tunnor bakom uthuset.  

De hämtades sedan, med häst och vagn eller släde. Det fraktades till Kirunas slasktipp efter Kurravara vägen. Först 1964 drog Kiruna kommun fram ledningar för vatten och avlopp till huset. Detta på grund av att deras sprängningar förstört vattnet i vår brunn. 

Strax utanför vår tomt hade vi en golfbana som sommartid drog mycket folk.  Ägaren, Gerda Lithner, hade här hyrt en liten bod av oss där hon hade ett litet cafe. När hon själv inte hade tid att sköta golfbanan anlitade hon mej, redan när jag var tonåring.  

Fotbollsplanen, Golfbanan, badplatsen och vår uthyrning av båtar var mycket attraktiva under sommaren.  

Någon gång i början av 1940-talet flyttade familjen Persson in i den lägenhet som far hade färdigställt. Farbror Persson kom att bli en viktig person för oss. Av mig fick han namnet Hasatase. Troligtvis beroende av att jag inte kunde uttala hans verkliga namn.  

Nu fanns det två familjer i huset. Källaren hade byggts ut med ett extra matförråd och uthuset med en extra toalett. Vedpannan skulle nu värma upp fler rum. Mer ved måste huggas, sågas och klyvas.  

Far fortsatte att bygga ut ett förrådsrum till familjen Persson och ytterligare en lägenhet. 

Familjen Persson hade två pojkar, Arne och Bert samt en flicka??? Arne blev lokförare mellan Kiruna och Narvik. Detta gjorde att vi fick möjligheter att beställa färsk havsfisk från Narvik. Mamma konserverade det mesta, förutom sillen som hon la in med salt och ättika. 

 

Bert blev elmontör.  

Han arbetade på SJ med reparation av tågledningar, något som höll på att bli hans död. Han tog av misstag tag i en högspänningsledning som han trodde var spänningslös och fick svåra brännskador över hela kroppen. Jag glömmer aldrig då jag, efter flera år, träffade honom. Hans ansikte var inte att känna igen. Han hade fortfarande problem med att prata och att hantera sin kropp. Farbror Persson var en person som aldrig var rädd för att hjälpa till. Han fanns alltid till hands. Under krigstiden hade pappa skaffat oss kaniner för att dryga ut matförrådet. Det gav oss möjligheter till färskt kött vilket var mycket populärt. På sommaren hade vi dem i burar av hönsnät som vi flyttade runt på tomten då de ätit slut på gräset inom buren. På vintrarna hade vi dem i uthuset. Som mest hade vi nittio kaniner. 

När farbror Perssons familj flyttat in, hjälpte han till att sköta kaninerna och snöskottningen. Vi blev snart kompisar. Hasatase blev vår gårdskarl. För far och mor var han till stor hjälp. Speciellt med snöskottningen. Hasatase var pensionär och full av idéer. Under snöskottningen gjorde han stora högar av snön som vi sen kunde bygga snögrottor i. Då han tog rast hände det ofta att vi satt och fikade i en snögrotta. Jag tyckte att han kunde allt. Han lärde mig att odla mask i en tunna som vi sedan kunde använda hela året för att fiska med. Han lärde mig också hur man skulle sköta och förvara maskarna. Viktigt med vatten och rätt sorts föda, sa han, men inte för mycket. Det fick heller inte vara för kallt.   

Vi satt ofta på bryggan och fiskade, pratade och väntade på att flötet skulle sjunka. Vi kunde få Harr, Sik, laxöring och Abborre. Abborren var besvärligast att rensa. Många gånger stack jag mej på Abborrens taggiga ryggfena. Det var alltid viktigt att ta vara på den fisk vi fick. Pappa hade byggt ett rökeri för att kunna bevara fisken under en längre tid. 

Rökeriet bestod av en eldstad samt ett rör, som var nedgrävt i marken, fram till en stor låda. I lådan fanns många hyllor gjord av hönsnät. På dem lade man de rensade fiskarna. Röken från eldstaden gick först igenom röret och passerade sedan genom lådan, och den fisk som låg där, innan den gick ut i luften. Det var alltid viktigt att elda med rätt sorts ved för att fisken skulle få en bra smak. Veden vi eldade med var vide. Min uppgift var ofta att skala bort barken. Det var, enligt pappa, den viktigaste uppgiften för att fisken skulle smaka perfekt. Jag tyckte bäst om Abborre. Efter två till tre timmar kunde man ta ut fisken. Mamma kom då ut med hembakat tunnbröd. Ofta samlades då alla boende för en gemensam måltid ute på gården.  

När den andra lägenheten var klar flyttade familjen Herman Johansson in. Pappa hade lärt känna dem under sina fisketurer upp efter Kalixälven. De kom från Pirtiovuopio. För att komma till Kiruna var de först tvungen att ta båten nedför Kalixälven till Holmajärvi. Sedan buss till Kiruna. En resa på nästan sex mil. De hade önskat att flytta till Kiruna för att komma närmare sina barn.

Barnen hade tidigare varit tvungna att bo i barnrikehuset i Kiruna under skoltiden, långt från sina föräldrar. De hade tre flickor, Ulla, Nanna och Sonja.  

Pappas omtanke om andra människor gjorde att vi ofta hade folk som kom och övernattade hos oss. En del var kvar en längre tid. 

Under kriget var det många flyktingar från Nordnorge som bodde hos oss. Speciellt kommer jag ihåg Nora. Hon hade flytt från sitt föräldrahem i Norge för att ta sig över gränsen till Sverige.  

Hennes berättelse om sin strapatsrika vandring i snö och hårt väder utan skidor, mat och utrustning, jagad och beskjuten av tyskarna glömmer jag aldrig. 

Det var otroligt spännande att lyssna till. Som vuxen har jag skidat den vägen och även bott i den grotta, där hon gömt sig då tyskarna kom skidande efter dem. 

När Nora gifte sig med Karl Erik Backman flyttade de in i vårt hus. De fick en dotter. Nora och mamma blev mycket goda vänner och umgicks med varandra till sina sista dagar.  

Vårt hus bestod nu av tre lägenheter samt tre utomhustoaletter. Två i uthuset samt en i bostadshusets övre ände. På vinden, med utsikt över sjön, fanns också ett rum på vinden, som vi pojkar fick disponera. 

Många flyktingar som kom till vårt hus var skadade. Det jag minns mest var deras köldskador. De hade flytt, ofta med lite kläder och dåliga skor, över karga fjäll i snö, regn och blåst. Jag tror att mina föräldrar kände en viss stolthet över att få hjälpa dessa utsatta människor.   

Många samer föredrog att bo hos oss i stället för att övernatta på de härbärgen som fanns i Kiruna.  

Ni kan bo hos oss tills det har ordnat sig för er. Så började det också för Nora, nu med sin man, Karl Erik Backman De fick, under den tid de bodde hos oss, en dotter. 

När de flyttade kom min kusin Sten Eriksson med sin fru Ulla Britt till oss. Det kändes som en frisk fläkt. Sten var den yngsta sonen hos min farbror Anders familj. Jag var då 17 år och Sten 23. Vi kom under hela hans liv att vara mycket tillsammans. Till att börja med var det fisket i vår sjö som lockade. Sedan blev det allt längre fiske och jaktturer.  

Efter fem år fick Sten, via jobbet på SJ, tillfälle att flytta till en större bostad i ett SJ hus.   

Tyvärr blev Sten inte äldre än 36 år. Vår sista jakttur från Kaisepakte till

Rautasjärvi blev en tuff resa för Sten. Hans hjärta började krångla när vi var på väg hem. Jag såg hur han ansträngde sej men som vältränad trodde han att det bara var en förkylning. Han ville, till en början, inte ha någon hjälp. Men efter en lång uppförsbacke kunde han knappt ta sig framåt. Vi hade då gått cirka en mil men hade kvar två mil. Här stannade vi någon timme innan vi fortsatte. Jag nu med delar av hans packning på min ryggsäck. Året som kom blev han ömsom bättre ömsom sämre. Han kunde nu inte arbeta vid SJ. Ulla Britt fick ta över mer och mer. De hade nu tre flickor i åldern tre till tretton år. Efter ett drygt år efter vår jakttur orkade inte hans hjärta mer.  

Vid den tiden var det många samer som önskade att flytta till Kiruna för att arbeta, studera, besöka vården, handla eller för att sälja sina produkter. Far sa, många år senare, att han visste vad det betydde att få hjälp med mat och husrum. Det hade han själv fått uppleva, bland annat då han varit ute i fjällen där han mött många hjälpsamma människor. 

Tack vare sin hjälpsamhet blev han snart en känd person bland bybor och samer, vilket ledde till att vi ofta fick besök. Många föredrog att bo hos oss i stället för att övernatta på de härbärgen som fanns i Kiruna.  

Ni kan bo hos oss tills det har ordnat sig för er. Det var något som kom naturligt från honom. 

Kristian Inga var en av de som kom till oss. Han hade fått arbete hos SJ. Ryktet om övernattning hos Eriksson vid Sjöstranden hade även nått honom och hans bröder.  

Detta hände samtidigt som broder Kurt flyttade till Stockholm, för att börja studera på KTH. Rummet uppe på vinden blev då ledigt och Kristian fick flytta in.  

När Sten och Ulla Britt flyttade fick Kristian överta deras lägenhet.  Tack vare han fick vår familj fina kontakter med många samer i Levas Sameby. 

Den första som köpte bil i vårt hus var Kristian. Han frågade då om jag vill följa med upp till hotell Kiruna. Frågande undrade jag vad som var orsaken till det. Jag fick inte något svar, det skulle vara hemligt. När vi kom till hotellet satte vi oss då vid ett bord där han tog fram ett köpekontrakt. Kristian tittade på papperen och gav dem sen till mej. 

Jag kollade, tittade på Kristian. Tänker du köpa en bil, en Opel Olympia för 9000 kronor. Kristian nickade.  

Han tog fram ett kuvert och sträckte det till försäljaren som öppnade det och bläddrade igenom sedlarna. Nio tusenlappar. Skrev på och lämnade över bilnycklarna till Kristian. Han tog emot handlingarna och tackade. Försäljaren pekade. Bilen står på parkeringen, den är tankad och klar. 

När vi kom ut gav Kristian nycklarna till mej. Du får köra hem bilen. Vi åker sen ut och övar. 

Kristian hade tagit körkort utan att någon visste det. Jag hade tagit mitt några månader tidigare. Det hade tydligen inspirerat honom. Nu skulle vi ut och öva. Kristian var som en storebror för mej. Med honom gjorde jag många turer ut i vildmarkerna runt Kiruna. 

   

 

MINA BRÖDER  

Vi var tre bröder, John Erik född 1926, Kurt 1930 och jag 1938. När deras mor gick bort 1934, flyttade pappa till Kiruna med John Erik och Kurt. När pappa träffade min mor, Ilona, var det hon som fick ta hand om dem. John Erik var då tolv år och Kurt fyra år. Pappa var ofta borta på olika jobb så det var mamma som skötte det mesta.1936 köpte pappa vårt hus vid sjöstranden. När jag föddes i november 1938 blev vi fem personer i familjen. Två år senare flyttade Familjen Persson in i huset. 

 

John Erik var mycket intresserad av konst och musik. Mina första minnen av honom var när han och pappa spelade tillsammans, pappa gitarr och John Erik fiol. Instrument som pappa själv hade byggt. Han reparerade även olika stränginstrument åt vänner och bekanta. Det jag kanske gillade bäst var när pappa spelade på sin banjomandolin och sjöng sina egna visor.   

Jag var bara sju år, då John Erik flyttade från Kiruna. Hans faster Vera som själv var konstintresserad, erbjöd honom att arbeta i hennes konstateljé i Arvidsjaur. Här skulle han även få arbeta som springschas åt en matvaruaffär. Efter ett år hägrade nya utmaningar inom konsten för John Erik. Utmaningar som han tyckte bara fanns i Stockholm. 

En dag tackade han för sig, tog cykeln och gav sig i väg till Stockholm. Här hade han faster Irma och farbror Sixten Hermanssons ett företag. Så jobb var han lovad. Efter några år startade han en egen konstinriktad verksamhet. Han började med en pressmaskin som han använde för att trycka bilder på Tshirts. Populärt bland föreningar som ville ha logos på sina t-shirts. John Erik var också en god tecknare. Han gjorde egna motiv som han tryckte på tshirtar, dukar mm.  

När vi åkte till Stockholm bodde vi nästan alltid hos faster Irma på Rindö gatan. Det fanns alltid något som pappa skulle hjälpa dem med. Farbror Sixtens företag köpte in olika konkurslager som han sedan fixade, reparerade och sålde. Jag kan, nu som vuxen förstå hans erbjudan till pappa. Kom gärna till oss, vi har en stor lägenhet med extra rum, som ni kan bo i. Pappa var garanterat till god hjälp inom många områden i farbror Sixtens verkstad. Visst var det trevligt att bo hos faster Irma men jag hoppades alltid att få bo hos John Erik på söder.   

Jag var, minst sagt, glad i honom. Vi skrev brev till varandra. Han skrev om vad han höll på med och bifogade ofta teckningar han gjort. Alltid spännande att få hans brev. Jag skickade svar samma dag som jag fick ett brev, med förhoppning om att jag snart skulle få ett nytt. 

John Erik hade en bostad på söder efter Renstjärna gatan. En lägenhet som broder Kurt tog över när John Erik gifte sig och flyttade till Vällingby. Under dessa år hjälpte pappa honom på många sätt, ekonomiskt och praktiskt.  Vi besökte honom och han kom hem varje jul och sommar, vilket gett mig många kära minnen av min tolv år äldre bror. 

Sista gången han kom hem var det höst. Som vanligt åkte vi ut på en fisketur. Vi tog bilen upp till stugan i Holmajärvi och stannade där en natt. Det regnade och var ganska kallt. Dagen efter hade det slutat regna, så vi packade och fortsatte upp till Holmajärvi där vi parkerade bilen. Vi skulle fiska forell, i vår favoritbäck, Aitejokk, fem kilometer upp efter Kalix älv. Det var råkallt så vi började med att göra upp en eld, då vi kom fram till bäcken. När elden började ta sig lade vi på rikligt med björkved, maskade på våra krokar och gick ner till bäcken. Det nappade bra, så snart hade vi ett tiotal foreller. Vår vana trogen så rensade vi några foreller var och satte de på pinnar, saltade dem och lutade dem mot elden. Jag såg hur John Erik gnuggade sina händer. Fryser du var min fråga. Ja kanske lite men det konstiga är att jag har svårt att hålla i metspöet, händerna har ingen kraft. De liksom domnar bort.  

Jag trodde då att det berodde på det kyliga vädret. 

När vi ett år senare fick besked om att John Erik hade svimmat och låg på lasarettet kom jag att tänka på de domningar han känt under vår fisketur. Jag anade då att domningarna han haft under vår fisketur, kunde hade berott på en mindre hjärnblödning. 

Tre veckor senare dog min kära bror, han blev bara 39 år. Han somnade och vaknade aldrig upp. Varför brydde jag mig inte mer, är tankar som jag haft med mig hela mitt liv. Han hade betytt så mycket för mig.  

Tyvärr kunde vi inte åka ned till hans begravning. Pappa hade nyligen opererats för en mycket svår cancer och jag hade blivit smittad av gulsot under mina besök på lasarettet hos honom. För mej blev det sex veckor på lasarettet i Boden och för pappa en lång rehabilitering som tyvärr inte gick så bra. Han dog den 23/7–1966. Han fick därmed inte träffa vårt barn, Helen, som föddes den 8/12 – 1966. Fem månader efter hans död. 

 

Kurt var då 35 år. 

Efter en sjuårig folkskola gick Kurt på KPU:s mekaniska linje i fyra år. När John Erik flyttade till Stockholm hade Kurt fått överta husets lilla vindsrum. Här bodde han och här experimenterade han. Kom väl ihåg hans bygge av en kortvågsradio som vi ofta satt och skruvade in olika stationer. Musik och tal i olika språk fascinerade mej. Speciellt var det då jag fick vara antenn. Konstigt, tyckte jag, att ljudet kunde bli bättre då jag höll i antenntråden. För att kunna köpa de saker han använde för sina byggen jobbade han som springschas. Minns bäst då han jobbade på Edblads mataffär efter Konduktörsgatan för då kom han ofta hem med ”skadad” mat och godis som han fått extra. Munkarna, som jag då fick av honom, kunde jag nästan göra vad som helst för. En dag bad han mej komma upp till vindsrummet för en sak, som han sa. Han hade byggt en trådbandspelare. Han kopplade in en mikrofon som jag fick prata i. Jag trodde det inte var sant då han spelade upp vad jag sagt. Du är ett snille hade jag sagt, enligt honom, många år senare. Tillsammans hade vi mycket trevligt med denna bandspelare. Bland annat då han spelat in olika radioprogram, t.ex frukostklubben. Då kunde vi när som helst sitta tillsammans och lyssna på dem. Han spelade också in många sånger som pappa och hans musikkompisar gjorde. 

Kurt tyckte också om modellbyggen. Han byggde flygplan, båtar, hus mm. Några år efter KPU beslutade han sig att studera till mek. ingenjör. Han flyttade då till Stockholm och började på KTH. Sin vana trogen jobbade han samtidigt med studierna. Nu hos faster Irmas man, Sixten Hermanssons företag. Här renoverade han olika tekniska saker. Det passade väl med Kurts intresse och kunskaper. Kurt kom att bo och jobba i Sixtens hem och företag under hela sin studietid på KTH. Efter sina studier tog han över broder John Eriks lägenhet på söder. Han arbetade nu som elkonstruktör i Stockholm. Hans stora intresse för Canada gjorde att han sökte och fick jobb där. Efter några år kom han hem till Kiruna på semester. Här träffade han Gun.  Det ledde till att han sa upp sin tjänst i Toronto och blev kvar i Kiruna. Han fick då ett erbjudande att börja på LKAB i Kiruna. Efter ett år gifte han sej med Gun Jonsén och byggde sej ett hus. Hans äktenskap ledde till tre flickor. Vi fick åter möjligheter att umgås. Han fiskeintresse gjorde att han byggde sej en större båt för att kunna ta sej upp efter Torneälv till hans kära Vakakoski. Hans förhoppning var att familjen skulle vara intresserad av att följa med på dessa turer men tyvärr blev det inte så. Det blev mest med sina kompisar och med mej. Det kändes tydligt att Kurts intresse för naturen inte fanns hos Gun något som han trott mycket på då han blev kvar i Kiruna. Hans mekaniska kunnande gjorde att han snart blev känd för att kunna renovera och laga alla tänkbara maskiner. Han skapade sej då en liten verkstad i ”sitt hus”. Hans specialitet var tekniska ritningar och konstruktioner. När han blev pensionär sålde han sitt hus och flyttade med Gun till Örebro dit deras barn tidigare flyttat. Vi kom åter allt för långt bort för att närmare kunna umgås. Telefonsamtal fick nu ta över

”vår samvaro”. Kurt kände snart på sej att han inte kände sej hemma i Örebro.

Han hade här inga kopplingar till sina intressen, natur eller till sina yrkeskunskaper. Tidigare äktenskapsproblem blev här allt tydligare vilket ledde till att de skilde sej. Här bodde han till han gick bort. Han blev 91 år.  

Mitt sista besök, hos honom var i Örebro på hans 90 årsdag.  

Han skänkte då mej en modell av Kiruna Kyrka som han själv gjort.  

Han var en teknisk lagd person, en god vän och en älskad broder.

   

REALSKOLA o Yrkesskola  

Efter sex år började jag på Realskolan. 

När jag kom till Centralskolan fortsatte jag då efter Magnegatan fram till korsningen med Lärargatan.   Här låg Nils Adamssons butik. Vida känd för alla tonåringar. Här vek jag ned efter Lärargatan fram 

till Geologgatan. 

Jag passerade då farbror Anton Bergman. Som pensionär bodde han här med sin syster Anna. De hade flyttat samman då de båda blev ensamma. Här var jag ofta och hälsade på. De bodde bara här under vintern. Under sommaren flyttade de till Klovsta utanför Sollefteå. Jag älskade dem. Som gifta var vi och hälsade på dem i Klovsta där jag hjälpte dem att hålla huset i trim. 

Strax nedanför dem, vid korsningen med Geologgatan låg Realskolan. Tidigare fanns här en stor marknadsplats där samer och

nybyggare sålde sina produkter.  

Kiruna kyrka låg cirka 100m från realskolan.  Den byggdes 1912. Klockstapeln 1906. 1957 fick jag, som elev på Yrkesskolan, vara med och installerade det elektriska i kyrkan. 

Har bilder då jag, bland annat, sitter på taket på predikstolen. 

Efter två år i Realskolan flyttade jag mina studier till Kiruna Praktiska Yrkesskola. KPU som den allmänt kallades. Känslan, då min far kom och sa att jag kommit in på KPU, var fantastisk. Jag skulle nu, liksom min bror, Kurt, 

få börja lära mej att svetsa, svarva, ja allt min bror talat så entusiastiskt om. 

Jag hade då ingen aning om att det var pappa som skickat in min ansökan. Han hade sett att jag inte trivdes på realskolan. Det var en positiv överraskning. Jag kunde nu börja på KPU.  

Jag älskade de praktiska lektionerna. Mina lärare var otroligt skickliga yrkesmän. Många kom till skolan för att få hjälp. Vi fick därför mycket tidigt lära oss att laga verkliga saker. Våra lärare hade ett gott ryckte för sina kunskaper och erfarenheter.  Hit kom företagare med sina önskemål, ibland bara med en skiss. Vi kunde till och med få vara med att göra prototyparbeten åt dem. 

Från en skiss, till ritning fram till en färdig produkt. Jag tyckte det var spännande. 

Johan Wollmen var den lärare som lärde oss att smida. Här fick vi tillverka verkliga saker åt LKAB. Från ett järnstycke fick vi till exempel göra en borrnyckel. Järnstycket skulle då först värmas upp i en ässja för att sen bankas och formas. Det gjorde vi dels i en maskin eller för hand med hammare och slägga.  

Johan var en person med ett hett humör. Om vi lämnade kvar ett järnstycke i ässjan för länge började det gnistra. Johan kom då rusande med viftande armar. För tusan, ni ska väl inte elda upp järnet röt han. Det gnistrade lika mycket om Johan som järnbiten gjorde i ässjan. Vi tyckte han var härlig. Utan tvekan en mycket duktig yrkesman. När jag fem år senare kom tillbaka som lärare och kollega till Johan hade vi ett mycket gott samarbete. Samarbete med kollegor gällde alltid både i arbetet som fritiden. Ett utbyte av kunskaper och erfarenheter som skapade ett gott ryckte både inom KPU som i samhället.   Under min skoltids första år hade jag två lärare som undervisade i yrkeskunskap för mekaniker. Knut Eriksson och Acke Johansson. Förutom grundkunskaper fick vi lära oss att tillverka och reparera saker gjorda av olika metaller. Vi kallade Knut för kluriga Knut. Han var känd för att klara det mesta både vad gäller maskiner och verktyg. Han hade tidigare varit en skicklig verktygsutvecklare inom industrin.  

Acke var den finurliga. Han klarade det mesta av reparationer på maskiner och utrustning. Här fick vi lära oss att arbeta med olika metaller. Bland annat fick vi göra olika former av kopparkärl och förtenna dem. Jag har fortfarande kvar flera av dessa kopparkärl.   Reparationer av vapen var en av hans specialiteter.  

Han var också den konstnärliga. Hans konstverk finns bland annat på gymnasieskolans byggnad och som lampor i Kiruna Kyrka. Dessa lampor fick vi vara med och tillverka.  

Edvin Edlund var också en lärare som ingav respekt för sin skicklighet. Han var vår svetslärare. Jag minns väl hur jag beundrade hans kunskaper då han lärde oss gas och elsvetsning.  

Han hade, bland annat, certifikat för att göra svetsarbeten på flygplan.  

Efter två års mekanisk grundutbildning kunde vi välja två utbildnings vägar. Maskin för de som ville fortsätta den mekaniska vägen och el för att bli elektriker. Jag valde el. Till den linjen antog man bara åtta pojkar, så det var ett glädjande besked när jag blev antagen. Vår lärare, Sven Jutterström, var då inne på sitt sista år. Det blev två mycket intressanta år på el avdelningen. Vår klass fick bland annat ansvaret att installera elen i Kiruna Kyrka. 

Här fick jag många härliga kompisar.   

Sven Salmi minns jag som den lugna grabben. Inledningsvis också tystlåten. Men snart visa det sej att vi båda hade många gemensamma intressen. Jag hade, som lovande, fått en tävlingscykel från Monark. Sven ville prova. Först lånade han en cykel av klubben sedan köpte han en. Det blev under dessa två år många mil efter våra vägar.  

De flesta av oss fortsatte efter två år sina studier till el ingenjör. Salmi och jag valde att först arbeta två år som elektriker innan vi fortsatte studierna till ingenjör. Vi umgicks mycket både på arbetstid som fritid.  

Anders Unander var den noggranne personen. En ”pluggis” och en god friidrottare. Hans specialitet var stavhopp. Här delade vi intressen.  

Arild Haapalainen var den som ofta pratade om nöjen där flickor alltid hade en central roll. Han var också mycket musikalisk. Började under vår tid att spela klarinett.   

Ola Anundi var den som tydde sej mest till Arild och hans intressen. Tommy Johansson var den som gärna pratade om teknik. Han var alltid mycket noggrann. Han tog, efter sin utbildning, anställning vid Umeå universitets el mekaniska avdelning där vi åter träffades då jag sökte hjälp med att utveckla en skolsatellit.  

Bernt Engström var den försiktige, lite osäkra person. Från, lite osäker, utvecklade han sej till en flitig och omtänksam person. Han tog sedan anställning vid Vidsels försvarsanläggning utanför Älvsbyn där han arbetade som tekniker och utvecklare av olika vapensystem.      

När jag kom tillbaka till KPU som lärare blev många av de lärare jag haft, mina kollegor.  

Det visade sej att Johan Wollmen var bror till en av våra vänners pappa, Gun Niemi. Gun var då tillsammans med Bo Johansson som jag var bekant med. Guns pappa hade tagit sig namnet Niemi.   

 

Bo Johanssons pappa lärde jag känna emedan mina verkstadslokaler låg i anslutning till, hans pappa, Sven Johanssons lokaler. Som elev hade jag haft en stor respekt för mina lärare som nu var mina kollegor. Jag kom nu att få känna en omtanke där gemenskapen kom att betyda mycket. Inte bara i arbetet utan även under fritiden. Sven Johansson, som hade lokalen närmast mig blev den som först tog mej till fikarummet, vårt ”samarbetsrum”. Här presenterade han mej för mina kollegor. Det kändes först ganska speciellt att bli kollega med sina tidigare lärare. Men jag kom snart att känna den värme som fanns i den gemenskapen. Jag kom att hjälpa Sven på med tv reparationer och han mej bland annat då jag byggde ut vårt hus. Han var en mycket skicklig snickare som nu utvecklades till en god vän.

I boken beskrivs hundratalet minnen med text och bilder.

 

Förutom ovan har jag skrivit om:

* Ungdomstiden i järnvägsområdet

* Skridskotiden. Mina år, tillsammans med vänner, som skrinnare i IFK Kiruna

* Inrättande av Högskolan i Malmfälten

* Vår fiskestuga vid Kalixälven

* Båtresa till vönner i Pirtiovuopio

* Utflykt med mina samiska vänner i Kirunafjällen

*  Min tid som lärare vid KPU

* Utflykter i fjällen med far och mor

* Med Van över USA med fyra Kirunafamiljer

* Min tid som tjänsteman vid LKAB

* Min tid som egenföretagare i Kiruna

14. Min tid som innovatör under Malmfälltskrisen

15. Mitt samarbeter med Stanford. Bygget av skolsatelliten.

16. Bildandet av Nätverkshögskolan i Kiruna i samverkan med Umeå univ. 

17. Utflykter och samverkan med mina samiska vänner

18. Fisketur med far i fjällvärlden.

19. Ripjakt med vänner

20. Min dotter

21. Mina älskade vovvar 

22. Natur TV i Mitzystugan

23. Tankar om Kirunas framtid