Mina minnen

 

Vägen till skolan var både tung och farlig. Jag fick alltid anmaningar av mor. Speciellt för färden hem då jag åkte spark. Jag kan förstå henne för jag skulle passera över korsade vägar och dessutom en spårväg. Att varningarna var befogade fick jag en stark påminnelse om då min bror Kurt och jag åkte styrkälke nedför Ljusdalsbacken. När vi skulle korsa järnvägsgatan nederst i backen kom en lastbil. Kurt hann knuffa av mig, innan han själv körde in i lastbilens sida. Jag klarade mig helt utan skador men Kurt blev transporterad till lasarettet för undersökning och omplåstring.

Allmänt kallades vår adress för Sjöstranden.  Här fanns det tre hus. Vårt, mormors och Hambergs.  

Hambergs hus låg ca hundra meter söder om  oss, alldeles intill badstranden. 

Vårt område var mycket populärt för kirunabor.

Här fanns vår badstrand med bryggor och  hopptorn, en minigolfbana och en mängd  båtplatser. Under sommartid passerade  mycket folk förbi vårt hus på väg till  badstranden eller till sina båtar. Soliga dagar  var badstranden alldeles full av badgäster  På sjön var det alltid fiskare som rodde drag,  metade eller lade ut nät.

Jag var redan i unga år intresserad av fiske och friluftsliv. Pappa hade alltid en ivrig pojke som hela tiden bevakade honom för att få följa med. En son som hittade på alla möjliga trix för att få följa med. Han gömde fars stövlar, ryggsäck och fiskegrejer för att pappan skulle fråga mamma var hon hade lagt dem. Sonen visste att det var en fisketur på gång. En argan list som pappa väl genomskådade men som jag tror att han hade god förståelse för. Jag kände tidigt att vi var fiskekompisar och att pappa tyckte det var trevligt att ha med sej en intresserad son. 

Jag var inte gammal då jag fick följa med på relativt långa fisketurer.

Pappa hade tillverkat en ryggsäck i plywood, med dubbla bottnar. Där fick jag sitta när orken tog slut eller då viljan inte fanns. Jag satt i konten, som den kallades för, bakvänd med benen utstickande genom hål i kontens baksida. Det kändes alltid spännande. Jag ropande genast när jag såg något speciellt. Det kunde vara renar, harar, ripor mm. Pappa sa ofta att han hade en ”duktig” kompis med sig. Jag ville nog helst visa att jag var en riktig skogsman som kände till vad som fanns i vildmarken.

Far var född i Lycksele där farfar var polismästare. Farfar hade sex barn, tre bröder och tre systrar. 

Samtliga bröder flyttade som vuxna upp till Kiruna efter att farmor och farfar gått bort. Där fortsatte de med måleriet. Här träffade pappa mamma Ilona som arbetade som hembiträde åt hans äldre bror Herman. När de gifte sig flyttade de in i en lägenhet som låg efter Adolf Hedins vägen,  

1936 köpte pappa huset där jag föddes 1938. Här fanns då bara en lägenhet, resten var förråd. Under vår lägenhet fanns en källare där vi hade en värmepanna, plats för ved och en matkällare. Vi kunde komma in i källaren genom en yttre dörr och genom en lucka i golvet inne i vår lägenhet. Värmepannan eldades med ved. Pappa hade olika skogsskiften där han hade tillstånd att hugga ved. Dessa skiften låg några kilometer från vår bostad efter Holma Järvi vägen. Här var det alltid björk som gällde. Den höggs då det var barmark och staplades i stora högar som sedan hämtades med häst och släde då snön kom. Jag minns då farbror Stålnacke kom för att hämta veden. Jag fick då sitta bredvid honom där han satt och styrde hästen med tömmarna. Väl hemkomna skulle veden sågas upp i lämpliga bitar och lastas in i källaren. Mamma var ofta den som sågade upp veden. Ofta med mig i andra änden av sågen. Sågen måste vara vass och skränkt. Det fixade pappa. När han filade sågbladen var jag alltid med, för jag ville ta vara på den järnfilspån som föll ner. Av spånen gjorde vi tomtebloss.  Vår lägenhet låg närmast sjön, så vi hade en härlig utsikt över vattnet och de aktiviteter som skedde där.  Från gårdsplanen gick vi upp för en trapp och in i en glasveranda. Jag minns en dag då  det small till ordentligt ute i verandan.  Pappa sprang ut och vi efter. Verandan var full av glassplitter och på golvet flaxade  en stor uggla. Tyvärr var den så skadad  att pappa fick avliva den.

 

Från glasverandan kom man in i en hall. Här fanns luckan ned till källaren. Här var också inbyggd ett stort skåp, dåtidens kylskåp, för olika matvaror. Från hallen ledde en dörr in till köket. Till vänster hade vi en vedspis med en reservoar för varmvatten. På den spisen lagades all mat. Här värmdes också det vatten som behövdes till disk och tvätt. Under sommartid användes ett spritkök med dubbla brännare. Det ersatte spisen. Till höger fanns en lång bänk med överskåp på ömse sidor om ett fönster som vette ut mot gården. Den bänken var till för allt. Här stod konserveringsapparaten för tillagning av mat, syltning av bär mm. Här diskades det, snickrades mm. I köket fanns också två skåp. Ett för kläder och ett för mat och husgeråd. Likaså fanns utrymmen under köksbänken.  Från köket fanns en dörröppning in till vardagsrummet. Här fanns vårt matbord samt den säng jag låg i.

Förutom att äta användes detta bord också för att spela pingpong, kort och korong. Här fanns också ett litet bord för en Singer symaskin. Här sydde mamma nya kläder och lagade våra slitna. Här stod också en spinnrock. Gamla tröjor och sockar repades upp. Garnet förstärktes med ytterligare en tråd, innan hon stickade nya tröjor och sockar. Var det bara hål i plaggen så stoppade hon dem. Det var intressant att se henne då hon trampade och matade fram tygen under en nål som förde tråden ner och upp genom tyget. Virkningen var en av hennes specialiteter. Hon virkade bland annat dukar och överkast men också tavlor, oftast med blommotiv. Vårt vardagsrum var både arbetsrum, sällskapsrum, matsal och mitt sovrum. Här sov också våra vovvar. Från det rummet hade vi en dörr in till vårt ”finrum”. Här satt ofta pappa med sina musikkompisar och spelade. En högtidsstund var det för mig, då farbror Anders kom på besök. Han hade alltid med sig sin gitarr på ryggen, då han kom cyklande. Varken han eller vi hade någon bil.

När farbror Anders var här sjöng de alltid visor som handlade om deras liv och leverne. Många av sångerna sitter fortfarande kvar i mitt minne. Pappa var tenor och farbror Anders bas. Jag tyckte att de passade så väl ihop.

Finrummet var vårt sällskapsrum. Här hade vi vår radiogrammofon. 

Frukostklubben med Sigge Furst och Hylands hörna med Lennart Hyland, var program vi alla tyckte om. Ibland tog pappa fram gitarren och spelade med när det blev musikaliska inslag.

Här satt vi också och lyssnade på våra grammofonskivor Det var sjuttioåtta varvare som vi då kallade dem för. Far tyckte mest om att lyssna på Mozart, Beethoven, Straus mm. Det han kallade för seriös musik. När jag blev äldre kom det till många plattor med Louis Armstrong, Frank Sinatra, Dean Martin och andra jazzmusiker. Vårt hus byggdes i början av nittonhundra talet. Troligtvis av en byggmästare från Jukkasjärvi. Någon gång på tjugotalet byggdes det ett bryggeri på samma tomt.

1935 brann detta bryggeri ner.

När pappa köpte huset bestod det bara av en lägenhet, resten av huset var förrådsutrymmen. Under lägenheten fanns en källare där vi hade en värmepanna, ett utrymme för ved och en matkällare. Vi kunde komma in i källaren genom en yttre dörr eller genom en lucka i golvet från vår lägenhet. Husets tomt sträckte sej ända ned till sjön. Där hade vi en brygga som innehåller många minnen. På sommaren hade vi två båtar förankrade på båda sidor av bryggan. För mej var den en idealisk plats för fiske. Bara fem meter ut hade vi sjöns djupaste del, nio meter.

Medeldjupet, i sjön, var tre meter. 

Bryggan avvändes också när mor sköljde våra tvättade kläder. Huset stod med ena kortändan mot sjön.  

Utanför den andra kortändan fanns en grusad sommarväg bort till badstranden. 

Framför huset hade vi en asfalterad yta, resten bestod av en gräsmatta. Den var delad i två delar av en röda vinbärs häck.

Under mina ungdomsår hade vi många kaniner. På sommaren hade vi dem i burar ute på gräsmattan. På vintern inne i en förrådsbyggnad nere vid sjön där vi också hade våra toaletter. När kaninerna ätit upp gräset inne i burarna flyttades burarna till nästa gräsplätt. Vi slog också gräsmattan med lie, speciellt bakom huset där vi inte kunde ha kaninerna. Ofta räckte det gräset över hela vintern för kaninerna 

Bakom huset fanns en udde som sträckte sej ut i sjön. Här var det populärt för Kirunaborna att ha sina fiskebåtar. Här var det också populärt för turister att campa. 

Kaninerna hade vi i många år. De var till för att ge oss mat. När bara en kanin var kvar kunde far inte slakta den. Vi hade börjat se den som vårt husdjur. Vår hund och Pelle, som kaninen fick heta. 

Pelle bodde i vår källare där han trivdes bäst. När han ville komma upp till oss gick han upp i trappen och stampade så att det ekade ända upp i lägenheten. Till källaren hade vi bara en lucka i golvet. När vi öppnade den kom Pelle upp. Han sprang då direkt till vår hund Läddy där hans matskål stod. Då kunde det bli ett väldigt bus. På sommaren strövade Pelle fritt på gården. Här lärde han sej att snabbt krypa in under huset då någon annan hund hade lyckats ta sej in på tomten. Vid stranden hade vi även ett rökeri som flitigt användes för att röka fisk. Den placerades i vår jordkällare under huset. Efterhand som pappa byggde ut huset blev vi allt fler i vårt hus. Som mest var det under krigsåren och strax efter. Under min ungdomstid kom huset att bestå av tre lägenheter och ett rum på vinden. Vår lägenhet låg närmast sjön, så vi hade en härlig utsikt över vattnet och de aktiviteter som skedde där.

På tomten stod ett uthus som vi nyttjade som förråd, kaninplats och toaletter. Vårt hus låg utanför kommungränsen vilket betydde att kommun inte var skylig att dra fram ledningar för vatten och avlopp. Inte heller att ploga den väg som fanns från allmän väg fram till vårt hus.

  Mellan vårt hus och Kirunas samhälle gick järnvägen upp till Narvik.  Trettio meter från huset hade vi en vattenbrunn där vi hämtade vårt vatten. Slask och annat avfall fick vi tömma i  tunnor bakom uthuset. 

De hämtades sedan, med häst och vagn eller släde. Det fraktades till Kirunas slasktipp efter Kurravaara vägen. Först 1964 drog Kiruna kommun fram ledningar för vatten och avlopp till huset. Detta på grund av att deras sprängningar förstört vattnet i vår brunn.

Strax utanför vår tomt hade vi en golfbana som sommartid drog mycket folk. Ägaren, Gerda Lithner, hade här hyrt en liten bod av oss där hon hade ett litet cafe. När hon själv inte hade tid att sköta golfbanan anlitade hon mej, redan när jag var tonåring.

Fotbollsplanen, Golfbanan, badplatsen och vår uthyrning av båtar var mycket attraktiva under sommaren.

Någon gång i början av 1940-talet flyttade familjen Persson in i den lägenhet som far hade färdigställt. Farbror Persson kom att bli en viktig person för oss. Av mig fick han namnet Hasatase. Troligtvis beroende av att jag inte kunde uttala hans verkliga namn. 

Nu fanns det två familjer i huset. Källaren hade byggts ut med ett extra matförråd och uthuset med en extra toalett. Vedpannan skulle nu värma upp fler rum. Mer ved måste huggas, sågas och klyvas.  Far fortsatte att bygga ut ett förrådsrum till familjen Persson och ytterligare en lägenhet.

Familjen Persson hade två pojkar, Arne och Bert samt en flicka??? Arne blev lokförare mellan Kiruna och Narvik. Detta gjorde att vi fick möjligheter att beställa färsk havsfisk från Narvik. Mamma konserverade det mesta, förutom sillen som hon la in med salt och ättika.

Bert blev elmontör. 

Han arbetade på SJ med reparation av tågledningar, något som höll på att bli hans död. Han tog av misstag tag i en högspänningsledning som han trodde var spänningslös och fick svåra brännskador över hela kroppen. Jag glömmer aldrig då jag, efter flera år, träffade honom. Hans ansikte var inte att känna igen. Han hade fortfarande problem med att prata och att hantera sin kropp.

Farbror Persson var en person som aldrig var rädd för att hjälpa till. Han fanns alltid till hands. Under krigstiden hade pappa skaffat oss kaniner för att dryga ut matförrådet. Det gav oss möjligheter till färskt kött vilket var mycket populärt. På sommaren hade vi dem i burar av hönsnät som vi flyttade runt på tomten då de ätit slut på gräset inom buren. På vintrarna hade vi dem i uthuset. Som mest hade vi nittio kaniner.

 

När farbror Perssons familj flyttat in, hjälpte han till att sköta kaninerna och snöskottningen. Vi blev snart kompisar. Hasatase blev vår gårdskarl.

För far och mor var han till stor hjälp. Speciellt med snöskottningen. Hasatase var pensionär och full av idéer. Under snöskottningen gjorde han stora högar av snön som vi sen kunde bygga snögrottor i. Då han tog rast hände det ofta att vi satt och fikade i en snögrotta. Jag tyckte att han kunde allt. Han lärde mig att odla mask i en tunna som vi sedan kunde använda hela året för att fiska med. Han lärde mig också hur man skulle sköta och förvara maskarna. Viktigt med vatten och rätt sorts föda, sa han, men inte för mycket. Det fick heller inte vara för kallt.   Vi satt ofta på bryggan och fiskade, pratade och väntade på att flötet skulle sjunka. Vi kunde få Harr, Sik, laxöring och Abborre. Abborren var besvärligast att rensa. Många gånger stack jag mej på Abborrens taggiga ryggfena. Det var alltid viktigt att ta vara på den fisk vi fick. Pappa hade byggt ett rökeri för att kunna bevara fisken under en längre tid.

Rökeriet bestod av en eldstad samt ett rör, som var nedgrävt i marken, fram till en stor låda. I lådan fanns många hyllor gjord av hönsnät. På dem lade man de rensade fiskarna. Röken från eldstaden gick först igenom röret och passerade sedan genom lådan, och den fisk som låg där, innan den gick ut i luften. Det var alltid viktigt att elda med rätt sorts ved för att fisken skulle få en bra smak. Veden vi eldade med var vide. Min uppgift var ofta att skala bort barken. Det var, enligt pappa, den viktigaste uppgiften för att fisken skulle smaka perfekt. Jag tyckte bäst om Abborre. Efter två till tre timmar kunde man ta ut fisken. Mamma kom då ut med hembakat tunnbröd. Ofta samlades då alla boende för en gemensam måltid ute på gården. 

När den andra lägenheten var klar flyttade familjen Herman Johansson in. Pappa hade lärt känna dem under sina fisketurer upp efter Kalixälven. De kom från Pirtiovuopio. För att komma till Kiruna var de först tvungen att ta båten nedför Kalixälven till Holmajärvi. Sedan buss till Kiruna. En resa på nästan sex mil. De hade önskat att flytta till Kiruna för att komma närmare sina barn. Barnen hade tidigare varit tvungna att bo i barnrikehuset i Kiruna under skoltiden, långt från sina föräldrar. De hade tre flickor, Ulla, Nanna och Sonja.

Pappas omtanke om andra människor gjorde att vi ofta hade folk som kom och övernattade hos oss. En del var kvar en längre tid. Under kriget var det många flyktingar från Nordnorge som bodde hos oss. Speciellt kommer jag ihåg Nora. Hon hade flytt från sitt föräldrahem i Norge för att ta sig över gränsen till Sverige. 

Hennes berättelse om sin strapatsrika vandring i snö och hårt väder utan skidor, mat och utrustning, jagad och beskjuten av tyskarna glömmer jag aldrig.

Det var otroligt spännande att lyssna till. Som vuxen har jag skidat den vägen och även bott i den grotta, där hon gömt sig då tyskarna kom skidande efter dem.

När Nora gifte sig med Karl Erik Backman flyttade de in i vårt hus. De fick en dotter. Nora och mamma blev mycket goda vänner och umgicks med varandra till sina sista dagar. 

Vårt hus bestod nu av tre lägenheter samt tre utomhustoaletter. Två i uthuset samt en i bostadshusets övre ände. På vinden, med utsikt över sjön, fanns också ett rum på vinden, som vi pojkar fick disponera.

Många flyktingar som kom till vårt hus var skadade. Det jag minns mest var deras köldskador. De hade flytt, ofta med lite kläder och dåliga skor, över karga fjäll i snö, regn och blåst. Jag tror att mina föräldrar kände en viss stolthet över att få hjälpa dessa utsatta människor.  

Många samer föredrog att bo hos oss i stället för att övernatta på de härbärgen som fanns i Kiruna. 

Ni kan bo hos oss tills det har ordnat sig för er. Så började det också för Nora, nu med sin man, Karl Erik Backman De fick, under den tid de bodde hos oss, en dotter.

När de flyttade kom min kusin Sten Eriksson med sin fru Ulla Britt till oss.

Det kändes som en frisk fläkt. Sten var den yngsta sonen hos min farbror Anders familj. Jag var då 17 år och Sten 23. Vi kom under hela hans liv att vara mycket tillsammans. Till att börja med var det fisket i vår sjö som lockade. Sedan blev det allt längre fiske och jaktturer.

Efter fem år fick Sten, via jobbet på SJ, tillfälle att flytta till en större bostad i ett SJ hus. 

Tyvärr blev Sten inte äldre än 36 år. Vår sista jakttur från Kaisepakte till Rautasjärvi blev en tuff resa för Sten. Hans hjärta började krångla när vi var på väg hem. Jag såg hur han ansträngde sej men som vältränad trodde han att det bara var en förkylning. Han ville, till en början, inte ha någon hjälp. Men efter en lång uppförsbacke kunde han knappt ta sig framåt. Vi hade då gått cirka en mil men hade kvar två mil. Här stannade vi någon timme innan vi fortsatte. Jag nu med delar av hans packning på min ryggsäck. Året som kom blev han ömsom bättre ömsom sämre. Han kunde nu inte arbeta vid SJ. Ulla Britt fick ta över mer och mer. De hade nu tre flickor i åldern tre till tretton år. Efter ett drygt år efter vår jakttur orkade inte hans hjärta mer.

Vid den tiden var det många samer som önskade att flytta till Kiruna för att arbeta, studera, besöka vården, handla eller för att sälja sina produkter. Far sa, många år senare, att han visste vad det betydde att få hjälp med mat och husrum. Det hade han själv fått uppleva, bland annat då han varit ute i fjällen där han mött många hjälpsamma människor. Tack vare sin hjälpsamhet blev han snart en känd person bland bybor och samer, vilket ledde till att vi ofta fick besök. Många föredrog att bo hos oss i stället för att övernatta på de härbärgen som fanns i Kiruna.  Ni kan bo hos oss tills det har ordnat sig för er. Det var något som kom naturligt från honom.

Kristian Inga var en av de som kom till oss. Han hade fått arbete hos SJ. Ryktet om övernattning hos Eriksson vid Sjöstranden hade även nått honom och hans bröder. 

Detta hände samtidigt som broder Kurt flyttade till Stockholm, för att börja studera på KTH. Rummet uppe på vinden blev då ledigt och

Kristian fick flytta in.

När Sten och Ulla Britt flyttade fick Kristian överta deras lägenhet.  Tack vare han fick vår familj fina kontakter med många samer i Levas Sameby.

Den första som köpte bil i vårt hus var Kristian. Han frågade då om jag vill följa med upp till hotell Kiruna. Frågande undrade jag vad som var orsaken till det. Jag fick inte något svar, det skulle vara hemligt. När vi kom till hotellet satte vi oss då vid ett bord där han tog fram ett köpekontrakt. Kristian tittade på papperen och gav dem sen till mej. Jag kollade, tittade på Kristian. Tänker du köpa en bil, en Opel Olympia för 9000 kronor. Kristian nickade. 

Han tog fram ett kuvert och sträckte det till försäljaren som öppnade det och bläddrade igenom sedlarna. Nio tusenlappar. Skrev på och lämnade över bilnycklarna till Kristian. Han tog emot handlingarna och tackade. Försäljaren pekade. Bilen står på parkeringen, den är tankad och klar. När vi kom ut gav Kristian nycklarna till mej. Du får köra hem bilen. Vi åker sen ut och övar.

Kristian hade tagit körkort utan att någon visste det. Jag hade tagit mitt några månader tidigare. Det hade tydligen inspirerat honom. Nu skulle vi ut och öva. Kristian var som en storebror för mej. Med honom gjorde jag många turer ut i vildmarkerna runt Kiruna.

 

 

                                         ’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’’

 

MINA BRÖDER

Vi var tre bröder, John Erik född 1926, Kurt 1930 och jag 1938. När deras mor gick bort 1934, flyttade pappa till Kiruna med John Erik och Kurt. När pappa träffade min mor, Ilona, var det hon som fick ta hand om dem. John Erik var då tolv år och Kurt fyra år. Pappa var ofta borta på olika jobb så det var mamma som skötte det mesta.1936 köpte pappa vårt hus vid sjöstranden. När jag föddes i november 1938 blev vi fem personer i familjen. Två år senare flyttade Familjen Persson in i huset.

John Erik var mycket intresserad av konst och musik. Mina första minnen av honom var när han och pappa spelade tillsammans, pappa gitarr och John Erik fiol. Instrument som pappa själv hade byggt. Han reparerade även olika stränginstrument åt vänner och bekanta. Det jag kanske gillade bäst var när pappa spelade på sin banjomandolin och sjöng sina egna visor.  

Jag var bara sju år, då John Erik flyttade från Kiruna. Hans faster Vera som själv var konstintresserad, erbjöd honom att arbeta i hennes konstateljé i Arvidsjaur. Här skulle han även få arbeta som springschas åt en matvaruaffär. Efter ett år hägrade nya utmaningar inom konsten för John Erik. Utmaningar som han tyckte bara fanns i Stockholm.

En dag tackade han för sig, tog cykeln och gav sig i väg till Stockholm. Här hade han faster Irma och farbror Sixten Hermanssons ett företag. Så jobb var han lovad. Efter några år startade han en egen konstinriktad verksamhet. Han började med en pressmaskin som han använde för att trycka bilder på T-shirts. Populärt bland föreningar som ville ha logos på sina t-shirts. John Erik var också en god tecknare. Han gjorde egna motiv som han tryckte på t-shirtar, dukar mm. 

När vi åkte till Stockholm bodde vi nästan alltid hos faster Irma på Rindö gatan. Det fanns alltid något som pappa skulle hjälpa dem med. Farbror Sixtens företag köpte in olika konkurslager som han sedan fixade, reparerade och sålde. Jag kan, nu som vuxen förstå hans erbjudan till pappa. Kom gärna till oss, vi har en stor lägenhet med extra rum, som ni kan bo i. Pappa var garanterat till god hjälp inom många områden i farbror Sixtens verkstad.

Visst var det trevligt att bo hos faster Irma men jag hoppades alltid att få bo hos John Erik på söder.  

Jag var, minst sagt, glad i honom. Vi skrev brev till varandra. Han skrev om vad han höll på med och bifogade ofta teckningar han gjort. Alltid spännande att få hans brev. Jag skickade svar samma dag som jag fick ett brev, med förhoppning om att jag snart skulle få ett nytt.

John Erik hade en bostad på söder efter Renstjärna gatan. En lägenhet som broder Kurt tog över när John Erik gifte sig och flyttade till Vällingby. Under dessa år hjälpte pappa honom på många sätt, ekonomiskt och praktiskt.

Vi besökte honom och han kom hem varje jul och sommar, vilket gett mig många kära minnen av min tolv år äldre bror.

Sista gången han kom hem var det höst. Som vanligt åkte vi ut på en fisketur.

Vi tog bilen upp till stugan i Holmajäärvi och stannade där en natt. Det regnade och var ganska kallt. Dagen efter hade det slutat regna, så vi packade och fortsatte upp till Holmajäärvi där vi parkerade bilen. Vi skulle fiska forell, i vår favoritbäck  Aitejokk, fem kilometer upp efter Kalix älv. Det var råkallt så vi började med att göra upp en eld, då vi kom fram till bäcken. När elden började ta sig lade vi på rikligt med björkved, maskade på våra krokar och gick ner till bäcken. Det nappade bra, så snart hade vi ett tiotal foreller. Vår vana trogen så rensade vi några foreller var och satte de på pinnar, saltade dem och lutade dem mot elden. Jag såg hur John Erik gnuggade sina händer. Fryser du var min fråga. Ja kanske lite men det konstiga är att jag har svårt att hålla i metspöet, händerna har ingen kraft. De liksom domnar bort. 

Jag trodde då att det berodde på det kyliga vädret.

När vi ett år senare fick besked om att John Erik hade svimmat och låg på lasarettet kom jag att tänka på de domningar han känt under vår fisketur. Jag anade då att domningarna han haft under vår fisketur, kunde hade berott på en mindre hjärnblödning.

Tre veckor senare dog min kära bror, han blev bara 39 år. Han somnade och vaknade aldrig upp. Varför brydde jag mig inte mer, är tankar som jag haft med mig hela mitt liv. Han hade betytt så mycket för mig.  Tyvärr kunde vi inte åka ned till hans begravning. Pappa hade nyligen opererats för en mycket svår cancer och jag hade blivit smittad av gulsot under mina besök på lasarettet hos honom. För mej blev det sex veckor på lasarettet i Boden och för pappa en lång rehabilitering som tyvärr inte gick så bra. Han dog den 23/7-1966. Han fick därför inte träffa vårt barn, Helen, som föddes den 8/12 – 1966. Fem månader efter hans död.

Kurt var då 35 år.

Efter en sjuårig folkskola gick Kurt på KPU:s mekaniska linje i fyra år. När John Erik flyttade till Stockholm hade Kurt fått överta husets lilla vindsrum. Här bodde han och här experimenterade han. Kom väl ihåg hans bygge av en kortvågsradio som vi ofta satt och skruvade in olika stationer. Musik och tal i olika språk fascinerade mej. Speciellt var det då jag fick vara antenn. Konstigt, tyckte jag, att ljudet kunde bli bättre då jag höll i antenntråden. För att kunna köpa de saker han använde för sina byggen jobbade han som springschas. Minns bäst då han jobbade på Edblads mataffär efter Konduktörsgatan för då kom han ofta hem med ”skadad” mat och godis som han fått extra. Munkarna, som jag då fick av honom, kunde jag nästan göra vad som helst för. En dag bad han mej komma upp till vindsrummet för en sak, som han sa. Han hade byggt en trådbandspelare. Han kopplade in en mikrofon som jag fick prata i. Jag trodde det inte var sant då han spelade upp vad jag sagt. Du är ett snille hade jag sagt, enligt honom, många år senare. Tillsammans hade vi mycket trevligt med denna bandspelare. Bland annat då han spelat in olika radioprogram, t.ex frukostklubben. Då kunde vi när som helst sitta tillsammans och lyssna på dem. Han spelade också in många sånger som pappa och hans musikkompisar gjorde.

Kurt tyckte också om modellbyggen. Han byggde flygplan, båtar, hus mm.

Några år efter KPU beslutade han sig att studera till mek. ingenjör. Han flyttade då till Stockholm och började på KTH. Sin vana trogen jobbade han samtidigt med studierna. Nu hos faster Irmas man, Sixten Hermanssons företag. Här renoverade han olika tekniska saker. Det passade väl med Kurts intresse och kunskaper. Kurt kom att bo och jobba i Sixtens hem och företag under hela sin studietid på KTH. Efter sina studier tog han över broder John Eriks lägenhet på söder. Han arbetade nu som elkonstruktör i Stockholm. Hans stora intresse för Canada gjorde att han sökte och fick jobb där. Efter några år kom han hem till Kiruna på semester. Här träffade han Gun.  Det ledde till att han sa upp sin tjänst i Toronto och blev kvar i Kiruna. Han fick då ett erbjudande att börja på LKAB i Kiruna. Efter ett år gifte han sej med Gun Jonsén och byggde sej ett hus. Hans äktenskap ledde till tre flickor. Vi fick åter möjligheter att umgås. Han fiskeintresse gjorde att han byggde sej en större båt för att kunna ta sej upp efter Torneälv till hans kära Vakakoski. Hans förhoppning var att familjen skulle vara intresserad av att följa med på dessa turer men tyvärr blev det inte så. Det blev mest med sina kompisar och med mej. Det kändes tydligt att Kurts intresse för naturen inte fanns hos Gun något som han trott mycket på då han blev kvar i Kiruna. Hans mekaniska kunnande gjorde att han snart blev känd för att kunna renovera och laga alla tänkbara maskiner. Han skapade sej då en liten verkstad i ”sitt hus”. Hans specialitet var tekniska ritningar och konstruktioner. När han blev pensionär sålde han sitt hus och flyttade med Gun till Örebro dit deras barn tidigare flyttat. Vi kom åter allt för långt bort för att närmare kunna umgås. Telefonsamtal fick nu ta över ”vår samvaro”. Kurt kände snart på sej att han inte kände sej hemma i Örebro. Han hade här inga kopplingar till sina intressen. Varken till naturen eller till sina yrkeskunskaper. Tidigare äktenskapsproblem blev här allt tydligare vilket ledde till att de skilde sej. Här bodde han till han gick bort. Han blev 91 år. 

Mitt sista besök, hos honom var i Örebro på hans 90 årsdag. Han skänkte då mej en modell av Kiruna Kyrka som han själv gjort. 

Han var en teknisk lagd person, en god vän  och en älskad broder. 

 

I boken finns även följande berättelser.

 

1. Minnen från min tid i Kiruna

2. Insikt om framtiden

3. Ungdomstiden i järnvägsområdet

4. Skridskotiden

5. Högskola i Malmfälten

6. Vår fiskestuga vid Kalixälven

7. Båtresa till Pirtiovuopio

8. Utflykt med mina samiska vänner

9. Lärare vid KPU

10. Min far och min guldot

11. Med Van över USA.

12 Från KPU till LKAB.

13. Mediateknik AB

14. Malmfälltskrisen

15. Bygget av skolsatelliten

16. Nätverkshögskola i Kiruna

17. Johan Petter

18. Fisketur med far i fjällvärlden.

19. Ripjakt 

20. Min dotter

21. Min vovve

22. Natur TV i Mitzystugan