Upplevelser i natur och arbetsliv.

Berättelser i text eller som ljudinspelningar.

• Bäckfiske  

• Att tro är inte att veta

• Jaktäventyr  Ripan i kojan  

• Äventyr i fjällstuga

• Möte i glesbyggd  

• Biståndsarbete i Estland  

• Naturupplevelser i fjällvärlden.

• Vandring i Lapplandsfjällen

Här ett exempel:

Fisketur i Lapplandsfjällen.

En nyinflyttad kollega kom och hälsade på.

Han skulle få upp sin bror från södra Sverige och ville att vi tillsammans skulle göra en fisketur. Det var sent i augusti. Tyvärr var jag upptagen men föreslog en del olika alternativ för dem. De kunde promenera till olika fjällsjöar, älvar och bäckar. Eller så kunde de åka med fjällflyg ännu längre in i fjällvärlden. Någon dag senare ringer han. Det blir fjällflyg, brodern blev alldeles till sig då han fick reda på att han kanske skulle kunna fiska röding uppe i fjällen. Kan du ordna resan?

Veckan senare anlände brodern ivrig och full av entusiasm, men som det senare skulle visa sig totalt utan kondition och fjällvana. Jag hade ordnat så att de kunde åka med en bekant som hade helikopter upp till en trevlig plats i fjällen. Jag visste att det fanns en fin torvkoja där. Vi satte oss ner och diskuterade lämplig utrustning och fiskegrejer. Här fanns laxöring och röding som det normalt inte fiskade, så det blev att handla en hel del innan de åkte. Tur att de skulle åka helikopter tänkte jag då jag såg packningen för med denna packning hade de inte kommit långt.

Två välmående karlar behövde tydligen mycket mat med sig, för här skulle de mysas och fiskas en hel vecka. Strax före avfärden visade det sig ändå att det fanns en hel del oro. Ensam i fjällvärlden en hel vecka, helt isolerade från omvärlden, tre mil från närmaste väg hade skapat en viss oro. Leenden var något stelt då de steg ombord på helikoptern. Tänk om vi blir sjuka. Det finns väl inga björnar och vargar där uppe. Har vi med oss rätt utrustning.  Jag kollade då. Har ni stearinljus med er Det blir mörkt om kvällarna. Har ni tändstickor? Gör alltid i ordning så torr ved i kåtan. Det är bra då ni vaknar på morgonen och då ni kommer tillbaka, blöta och frusna efter fisketuren. Färskmaten måste ni gräva ner så att den inte blir förstörd, men tänk på att det finns räv och andra djur som kan gräva upp den om ni inte gör det här ordentligt. Ta med er torra strumpor och kläder utifall att ni skulle bli blöta. Det kan bli frost om nätterna så lämna inte masken ute för då fryser den. Gå inte så långt bort från kojan så att ni inte hittar tillbaka till den. Det kan bli rå dimma och den kan bli mycket tät i fjälldalarna.

Jag kände mig som en pappa som förordnade sina barn då de gav sig i väg. Visst var även jag orolig. Den andra dagen efter de åkt får jag höra nyheterna att det skulle bli regn och storm i fjällen och temperaturen närmare noll redan nästa dag. Oron gjorde att jag ringde helikopterföretaget där min vän arbetade, men tyvärr var de ute på uppdrag och skulle så vara även nästa dag. Jag kunde nu inte ta mig till mina vänner annat än med bil. Det var sex mil att köra och sedan en promenad på närmare tre mil. Den enda som blev glad när jag beslutar mig att ta bilen var min vovve då hon såg att jag tog fram ryggsäcken och började packa ner mina grejer.

Jag hade inte gått mer än en mil då åskan började dundra. Det var kallt, blåsigt och dessutom åska med blixtrar som lyste upp de mörka de mörka fjällen. De gjorde dem än mer hotfulla. Jag hade säkert tre timmar kvar att gå och nu börjar det även regna. Det var dag men ändå konstigt mörkt. Jag hade varit mycket i fjällen med aldrig upplevt något så skrämmande. Min vovve såg på mig, blöt och lite orolig då blixtarna tycktes slå ner från bergssidorna. Vi fikar lite varmt och smörgåsarna. Sen går vi igen, så du inte behöver sitta här och frysa. Kall blöta är inte bra för dig heller. Jag pratar ofta med min hund, brukar mina vänner säga då vi är ute på tur i fjällen. Den här gången tycktes hon se frågande på min ryggsäck. Den sa, skulle inte jag kunna få låna regnskyddet som du har över ryggsäcken husse? Javisst, ingen dum idé sa jag tog loss skyddet och svepte in hennes kropp. Nu var det bara huvudet och benen som syntes. Hon såg nu ut som en stoppad korv inlindad med eltejp som höll skyddet på plats.

Tre timmar senare var vi framme vid den bäck som jag rekommenderat mina vänner att fiska i. Vädret var nu faktiskt något bättre då jag vandrade uppströms mot det ställe där jag brukade vada över bäcken. Nu var kojan inte långt borta. Här kände jag röklukt, de är i kojan, en inre glädje gjorde steget lättare. Nu såg jag även rökpelaren som steg upp ur skorstenen. Mitt för kojan stannade jag och ropade, men inget svar. Jag hoade allt vad jag orkade, men inget svar. Nu förstod jag. Vattnet hade stigit så mycket att forsens ljud dränkte mina rop. Vi var nu vid det ställe där jag brukade vada över, nu väl medveten om att vadet den här gången hade sina risker, kallt vatten och starka strömmar var inte att leka med, men alternativet var en promenad 5 km nedströms till en hängbro och sedan 5 km tillbaka. Tio meters vad kan verka långt, men tvekan försvann då Mitzi hoppade i och började simma över. Väl över på andra sidan kom hon inte upp, stranden var för brant. Strömmen hotade nu att dra henne med sig. I den här situationen försvann alla mina erfarenheter och försiktighet. Jag skulle bara över att hjälpa Mitzi. Med vatten ända upp under armarna tog jag mig fram och lyfte upp henne på strandbanken, men jag kom inte upp. Något drog mig tillbaka. Det var den vattenfyllda ryggsäcken som höll på att dra mig nedströms. Att ta av sig ryggsäcken, som nu låg under vattenytan, och dessutom hålla mig fast i en videgren skulle jag ha kallat för omöjligt om jag inte själv hade lyckats med det. Ryggsäcken flöt nu i väg. Med en hand fortfarande krampaktigt hållande i videgrenen lyckades jag dra mig upp ur vattnet. Det var nära. Det var mycket nära, tänkte jag och likaså tyckte tydligen Mitzi då hon slickade mig i ansiktet.

Med ytterligare en erfarenhet rikare öppnade jag dören till kåtan, en skön värme slog emot mig. Här låg Janne och läste en bok i ficklampans sken och bredvid låg hans bror och snarkade. Va fan, kommer du, var hans första ord? Du var ju upptagen av annat. Har du ingen ryggsäck med dig? Mitzy som smitit förbi mig in i kojan skakar du av sig i sin blöta päls så det stänkte runt i kojan. Vattnet som kom på spisen fräste nästan lika mycket som brodern som vaknade med stänk i ansiktet av kallvatten. Hans första ord hej hej, kul att se dig, har du med dig några öl? Vi glömde bägge ölen i helikopterrangaren. Ja, vad säger man. Där stod jag, blöt utan klädombyte, utan mat allt troligtvis någonstans nedströms i en vattentung ryggsäck. I den stunden kunde jag ge vad som helst för ett torrt ombyte och en varm vintoddy. Det var det jag drömde om då frågorna kom haglande från mina vänner. Har du verkligen gått hit? Hur tog du dig över bäcken? Du varnade ju oss för det här? Tror du att det går att fiska nu då vattnet stiger? Finns det andra ställen att gå till? Ja några nöjaktiga svar tror jag inte de fick då jag rev av mig mina kläder. Plask sa det något mjukt och blött hamnade vid mina fötter. Det var den del av limpan jag hade kvar sedan jag fikat på fjället. Jag hade stoppat in den i jackan för att den inte skulle bli blöt under tiden jag fikade. Där var den kvar tills jag nu tog av mig jackan. Naken utan en tråd på kroppen med en genomdränkt limpa mellan mina ben stod jag. Jag som skulle komma och se om mina kamrater behövde hjälp. Komiskt att se dig så här, får jag ta en bild och visa upp den för dina kollegor på skolan, sa Janne. Den bilden skulle säkert bli uppskattad. Jag skulle hellre uppskatta om jag fick låna några torra kläder till dess mina torkar sa jag. Javisst en träningsoverall och en varm kopp te skulle nog säkert göra tillvaron bättre för dig, sa Janne och reste sig upp.

Torr och varm berättade jag om min oro när väderleksrapporten hade visat på åska och kraftigt med regn i fjällen. Det visade sig att fisket inte hade varit speciellt bra. Kyla och regnigt väder hade gjort att fiskelyckan hade uteblivit. Två laxöringar på tre dagar var fångsten, men nu när du har kommit ska vi sätta i gång och storfiska. Vi har gott om mat så det kommer att räcka åt dig. Helikopterföraren trodde att vi skulle stanna här en månad då han lastade i våra packningar. Synd bara vi glömde ölen, men det men vi har gott om vatten. Korv och makaroner skulle det smaka, säger Janne och går ut för att hämta maten. Inget skulle smaka bättre, ropade jag just som kojdörren slår igen. En minut senare kommer Janne in, maten nästan skrek. Den låg ingrävd i sluttningen vid bäcken. Av hans min förstod jag. Har vattnet stigit över matgropen?  Ja, minst en meter och spolat bort all mat nu har vi inget kvar. Vi som gjort exakt som du sa. Vi har också grävt ner de lacksövningar vi fått. De har nu säkert fått liv och simmat i väg. Han försökte skoja men då han insåg allvaret i det hela började tårarna rinna.

Vi hade nu en blöt limpa, några te påsar och lite bitsocker kvar av vårt gemensamma matförråd. Men sa jag, blir vädret bättre kan vi gå upp till en liten sjö här i närheten. Där finns det gått om röding så vi klarar oss säkert tills helikoptern kommer om några dagar. Torra kläder värmen och det fladdrande skenet från spisen gjorde mig saligt trött. Nu kunde jag koppla av. Jag somnade. Långt, långt borta hör jag en skrämd röst ropa, vatten, det forsar in i kojan. Så vaknar jag. Ser Jannes siluett i mörkret. Vad gör vi? Det är alldeles fullt med vatten i kojan och det strömmar bara in mer och mer under dörren. Då ser jag vattnet stigit upp till det golv som vi ligger på. Jag reser mig upp. Vi måste lämna kåtan och ta oss upp till en högre terräng för snart kommer vattnet att blöta ner allt som ligger på golvet och än värre. Spisen står snart i vattnet. Ta nu på er kläder och regnställen Vi är inte säker här, kåtan kan snart sköljas i väg.

Häng sedan upp alla era saker i taket. Vi kan inte stanna här mycket längre. Var den bittra sanningen som jag nu måste komma med. Nedströms, ungefär fem kilometer härifrån finns en hängbro och strax bortom den finns en renvaktarbostad. Dit ska vi nu gå, det kommer att gå bra. Så efter ett par timmar kommer vi att kunna stiga in i fin koja.

Informationen jag kom med var inte populärt, men alternativet var. Vad skulle hända om vattnet steg ytterligare och tog med sig hela kojan? Vi måste nu så snart som möjligt ut och upp en bit på fjället för att sedan ta oss ner till hängbron i fullständigt mörker. Inget jag nu ville tala om. Det skulle bli en tuff vandring för att inte tala om problemen att ta sig över den forsande och dånande bäcken. Fanns hängbron kvar. Det, två otränade personer och mörker skulle bli en utmaning även för mig.

Några timmars torka hade inte gjort mina kläder speciellt mycket torrare, men tänkte jag, de kommer ändå att bli betydligt blötare under vår vandring då. Så far så god tänkte jag då alla var klädda och allt övrigt var upphängda i taket. Okey då går vi. Jag vände mig om och försökte öppna dörren, men den satt fast. Vad är det ropade grabbarna i kör, går det inte att öppna dörren? Jag bara vinkade, kom hit. Med gemensam kraft sköt vi upp den. Det vatten som pressat mot dörren kom nu in som en svallvåg som slog emot oss. Vi stod nätt och jämnt på fötterna när vågen försökte kasta oss in i kojan. Men värre var det för Mitzy. Hon kastades in i kojan och var nu tvungen att simma fram till mig. Men henne i mina armar tog jag mig nu ut ur kojan med grabbarna tätt efter mig. Vattnet utanför kojan gick oss nu över knäna och värre skulle det bli innan vi nådde torr mark. Kojan stod nämligen på en liten kulle nu omgiven av forsande vatten. Efter en kort förklaring om det väg vi skulle ta plumsade vi mot högre terräng. Jag frös och förstod även att grabbarna gjorde det. Vattnet var iskallt och likaså luften. Nu kände jag något som gav mig kalla kårar genom märg och ben. Det blev isigt på Mitzys päls regnet som kom var underkylt. Det här kallade min far för dödsväder. Något som var mycket värre än den värsta snöstorm. I det här läget var det bara ansträngningar som höll kroppen. Skulle vi stanna av skulle vi snabbt frysa ihjäl.

 

I den här situationen kan hundra meter kännas vara en lång sträcka, speciellt i kallt strömmande vatten genom videris som ibland tycktes hålla fast de allt tyngre benen. Men snubblande tog vi oss sakta upp till den högre terrängen. Djuren måste ha en speciell överlevnadsteknik, tänkte jag då jag såg Mitzy springa runt, runt på berghällarna. Hon gjorde vad hon behövde för att hålla sig varm. Grabbarna som sett hur Mitzy glädjefullt kom fram till oss smittades tydligen av hennes glädje för de ropade. Vi klarade oss. För oss var det bara början på strapatsrik resa tänkte jag. Hoppas den glädjen håller i sig.  Men tyvärr skulle mycket hända. Väl framme på torr mark tyckte grabbarna att vi kunde sätta oss och vila. Det var Janne som hade satt sig ned, ett ont knä hade börjat kännas.

Detta var för mig skrämmande. Förstod de inte, eller ville de inte förstå att faran låg just i att vila. Jag höjde rösten. Rastar vi här, bar i fem minuter, kommer ni att bli kvar här resten av ert liv. Ni kommer då att tappa den värme ni nu har fått i kroppen. Ni kommer att frysa ihjäl, vi har fem kilometer kvar att gå. Det tar oss minst två timmar i detta väder. Det är bara att gå hur hårt det än känns. Vi kan inte stanna någonstans. Jag måste även hitta hängbron som förhoppningsvis inte har spolats bort tänkte jag, men sa ingenting.

Vi måste nu försöka hålla oss bland dvärgbjörkarna där blåsten inte är lika farlig som på kalfjället. Vindens kyleffekt kommer annars att kyla ner oss ännu mer och det tror jag ingen av oss kommer att klara. Orden tycktes ha effekt för Janne reste sig upp. Under de närmaste kvarten gick vandringen bra. Men så kom ett skrik, Janne ropar, Ove har ramlat på klipphällen vi gick över. Han ligger på marken och är alldeles tyst. Den kyla som kom inifrån kändes nu värre än den kyla som kom utifrån. Vad gör jag? Vi klarar inte att bära honom, så hör jag Mitzy skälla och däremellan småmorra. En skugga växer fram bredvid henne, det är Ove som kommer krypande. Mer arg än skadad står han på alla fyra vänder sitt ansikte upp emot mig och säger, du väljer då konstiga vägar genom ris och snål och över isiga hällar tur att jag inte slog ihjäl mig, men då hade ni väl bara lämnat mig här förstås? Ove tänkte jag om du visste hur rätt du har. Vi hade inte orkat bära dig. Vi hade måst lämna dig, det var den sanningen som varade. Men jag sa, det här kommer säkert att gå bra. Jag tror den här perioden tog två minuter, två minuter som hade kunnat bli det sista för Janne. Han hade nämligen satt sig ner igen och vägrade i sten att stiga upp. Varför gör du inte en eld åt oss du som är så fjällvan sa han.  Skyll inte på att du inte har några tändstickor, en fjällkarl som du som även varit med i fjällräddning, kan väl enkelt klara av den här situationen. Men du ville kanske visa oss hur stark du är och hur svaga vi sörlänningar är. Ytterligare en dödens minut gick. Det här går bara inte, tänkte jag, men som tur var så tyckte brodern Ove likadant. Förbannad flög han på Janne och skrek, jag ska dunka in vettet i huvudet på dig, bla bla bla. Rätt som det var stod de bara där och tittade på varandra samtidigt som Mitzy rusade de runt, runt i fullt skall. Jag tyckte jag hörde en krocka klämta när jag låg där på marken, sa Janne. Ja tänkte jag möjligtvis en klocka för att vår tid på jorden snart är över om vi beter oss på det här sättet.

Tredje gången jag var nere vid bäcken för att söka hängbron såg jag den eller snarare hörde den. Vinden och vattnet som ven omkring linorna, som hängblom var byggd av, gav ifrån sig ett dovt vibrerande ljud. Riktigt kusligt. Det tillhörde på något sätt den här situationens bisarra verklighet. På väg tillbaka ser jag Janne gå runt ett stort stenblock med en trägren i handen. I den andra änden av grenen håller Olle. De går i sakta mak efter varandra. De hade inte stannat för att vila medan jag var borta. De har börjat vandra runt stenblocket för att hålla sig varm. De hade förstått mitt budskap, vandra och håll er varm eller dö. Jag log för mig själv trots situationens allvar, men det gav mig också en inre kraft. Nu ska vi klara av turen över hängbro. Jag sa, nu har vi bara ett par 100 m kvar till hängbron och sedan högst 500 m till stugan där vi kan torka våra kläder och vila upp oss tills det blir bättre väder. Jag sa däremot ingenting om att vattnet var så högt att det stänkte över gångbrädorna och att det dessutom bara var några decimeter breda. Vi måste krypande ta oss över, hur det nu ska gå tänkte jag. Under turen fram till hängbron såg jag inte skymten av trötthet hos mina vänner. De nästan sprang, men väl framme blir det stopJ. Här går inte jag över vad Jannes direkta kommentar. De är rena självmordet instämde Ove. Jag kunde förstå deras reaktion. då jag såg utöver hängbron. Det dånade och hängbron svajade då vattnet nu slog emot gångbrädorna. Vi bara måste ta oss över tänkte. Alternativ finns bara inte, kryper vi inte över kommer de att frysa ihjäl. För att övertyga dem om det skrek: självmord är det om vi stannar kvar här. Nu är det ert val. Vi är nu bara tio minuter från räddningen. Jag tänker inte stå här och tjata något mer. Jag går över med hunden så får ni komma eller stanna här om ni vill. Med Mitzy i famnen gick jag försiktigt ut på bron. Den höll. Nickade åt grabbarna och tog ett djupt andetag. Med ena handen, krampaktigt, hållande i den ena bärlinan tog jag mig försiktigt steg för steg över till den andra sidan. Här vände jag mig om och skrek, det gick bara bra. Kryp nu över, på alla fyra, så kommer det att gå bra. Jag fick inget svar. Dånet från bäcken och det dova vibrerande från bärlinorna gjorde det nästan omöjligt att höra någonting. Jag trodde att de hade beslutat sig för att stanna. Min skrämselstrategi hade misslyckats. Jag gick tillbaka upp på bron, ställde mig på knä och började krypa tillbaka över bron. Nästan mitt på bron möter jag Ove och efter honom hållande i Oves livrem, som han knutit runt ena foten, kommer Janne. Ove stirrar på mig, varför kommer du tillbaka? Hur ska det nu gå? Ingen av oss kan ju vända, det är alldeles för smalt här. Jag backar sa jag, men det vart stopp för där stod Mitzy och viftade på svansen. där stod mitzi och viftade på svansen där jag såg på henne. Samtidigt skrek Olle, jag kan snart inte hålla mig kvar händerna börjar domna.  Jag försökte desperat beordra Mitzy att vända till baka, men hon bara viftade på svansen. Jag måste försöka vända. Av någon anledning erinrade jag mig. När Mitzy inte ville komma, ropade jag bara Helen med en betoning på e, så jag skrek nu kommer Helen högt och tydligt. Mitzy vände sig om och sprang skällande i land. Jag kunde nu backade jag mig land med Ove och Janne strax efter mig.

Då de kom i land skrek Ove, var är din dotter, vilken tur att hon kom. Jag förklarade då varför jag hade skrikigt. De stod då som levande frågetecken. Du är inte klok var den sista kommentaren jag fick innan vi klev in i stugan. Hade någon begärt en miljon för de tändstickor och den tallved som fanns i stugan så hade vi säkert utan tvekan skrivit under en check på det beloppet.

Vi gick nu omkring i stugan utan en tråd på kroppen. Janne såg lite illmarigt på mig. De som duschar med kläderna på i flera timmar i det här vädret och sedan tar av sig naken de måste vara alldeles speciella. Nu skulle vi haft med oss en kamera. Jag tror att jag aldrig ätit något så gott, säger Ove samtidigt som han mumsar i sig en del av det bröd som någon tidigare gäst lämnar kvar i stugan. Hårt bröd doppat i varmt vatten. Tror jag ska beställa det nästa gång jag går på krogen?

Över molnen är det alltid sol. Det beviset fick vid dagen efter då vi vaknade med solen lysande från en klarblå himmel. Det blir gormémat till frukost också, varmvatten och hårt bröd. Janne plirade mot Ove. Tänk att en del alltid ska få sin älsklingsmat trots att de är högt uppe i fjällvärldens vildmark.

Den händelserika promenaden hade tagit hårt på Jannes knä. Det hade svullnat upp ordentligt och Oves fall på bergskällan hade också satt sina spår. Hans höft smärtade, så min tanke på en gemensam promenad till min bil uteslöt jag snabbt. Efter gourmetfrukosten kunde jag nu ta på mig, torra kläder och skor och med lättad sinne och i strålande väder starta min promenad mot bilen.

Efter ungefär 5 km såg jag en rökslinga som sakta tycktes skruva sig upp mot himlen. Det är någon i Tjaskakojan tänkte jag och började automatiskt vika av ned mot de stora videdungarna som omgav kojan. Kojan ser verkligen ut som en stor jordhög, tänker jag då jag fick syn på den. Det är nog snart dags att reparera den. Jag måste ringa Olle när jag kommer hem så att vi hinner fixa den innan jakten. Jag såg att det på torven hade börjat växa mossa, ja till och med små blommor. Det var vackert men ett tecken på att torven måste bytas ut. Kojan stod på en vacker plats. Runt den såg jag lappljung som med sina vackra lila blommor tycktes niga och säga välkommen. Vi blommar sena i år, men det beror på att vi nyss har kommit och rotat oss här.

Väl framme vid kojan ser jag en alldeles splitter ny yxa fastslagen på huggkubben och en trave med ny huggen björk. Just som jag tänkte, undrar vem som tagit hit en ny yxa, slog dörren upp och ett välbekant glatt ansikte dök upp i dörröppningen. Han kände tydligen inte igen mig för han klurar mot mig med ögonen ihopdragna som små streck. Jag förstod, han kom direkt från kojans relativa mörker ut i det starka solljuset. Han såg på mig, jag hörde att någon kom och stannade utanför kojan, men när ingen kom in blev jag nyfiken på vem det kunde vara. Så kände han igen mig. Tjenare jag kom hit i går jag hade tänkt lura med dig hit men fick inget svar då jag ringde. Jag hade tänkt att vi skulle fixa till kojan så att den skulle vara i trim till höstens jakt.

Jag nickade. Vi hade planerat att vara här kojan en hel vecka under hösten så jag förstod hans intresse att åka hit. Jag redogjorde då för vad jag varit med om. Olle rynkade ögonbrynen, tur att du gjorde dig besväret att gå upp till dem de hade aldrig överlevt i detta väder. Det måste ha varit hemskt för dem att ta sig över hängbron. Ja, nu är dom i renvaktarstugan hungriga med förväntan om att snart bli hämtade. Hems upplevelse egentligen. Jag förstår att du vill ta dig ned till bilen så snart som möjligt men det vore perfekt om vi kunde gå igenom vad som vi borde göra åt kojan. Jag nickade. Vi hade samma intresse att sköta om kojan så vi var snabbt överens.

Kojan bestod av björkstammar som stod resta mot en fyrkantig ram som också var gjord av björkar. Björken var man tvungna att hämta från skogslandet och dit var det över en mil så det hade varit många vändor ner till skogen för att hämta dem. Björkarna stod ställda i en ring ungefär 2 decimeter från varandra. De var täckta med näverflak för att det inte skulle regna in. Utanpå dessa flak låg ett isolerande lager av torv. 

Under vår inspektion såg vi att björkarna var i relativt gått skick men däremot inte nävret som hindrade regnvattnet att kommma in i kojan. Olle visade hur man börjat riva loss näverflaken för att använda dem för att tända en brasa i spisen. Idiotiskt sa han. Tänk vilket jobb vi haft för att ta hit dessa näverflak. Jag nickade.  Minns många midsomrar då jag som grabb lärde mig att ta loss dessa flak från björkarna. Redan som om grabb hade jag lärt mig hur man tog loss dessa näverflak från björken. Ju större björkarna var desto större blev näverflaken. Men detta näverarbete kunde man bara göra då björken savade och det var runt midsommartid. Ville man ha stora näverflak så måste man hämta dessa ännu längre inåt landet.

När man tagit lös näverflaken plattade man ut dessa och lade dem i en hög. Placerade sedan vikter, oftast stora stenar på dem, för att de skulle torka och bli platta. Det stora problemet var att i det här nävrätt inte fanns i fjällvärlden. Här växte inte bågra björkar som var tillräckligt stora. Man måste gå ända ner till skogslandet för att få tag i det. Dessutom krävdes ofta ett tillstånd från markägarna. Nu stod vi här och såg hur nävrätt var borttaget. Dessutom var det fel årstid för att kunna ta det.

Olle såg på mig. Det blir att gå hit en vända till innan jakten. Vi får fixa det här med tjärpapp i stället. Vi måste dessutom byta ut en hel del torv innan vi kan sätta dit tjärpappen.

Säga jag vad han vill, men lat var inte Olle. Han såg fram emot en härlig vecka här uppe men visste att den här veckan kunde förstöras om regnet läkte in i kojan. Glad som alltid sa han, nu är det soligt och fint. Passar bra med en kopp kaffe här ute i det fria så får du berätta mer om dina strapatser med kollegorna. Jag fixar några mackor, förstår att du är hungrig. Han vände och gick tillbaka till kojan utan att vänta på mitt svar.

Efter kaffe och min berättelse säger Olle, tur i oturen att helikoptern ska hämta grabbarna. Då kan de ta hit tjärpapp och lite virke. Då blir det lätt att fixa det här.  Ger mig en klapp på axeln, efter din hemska upplevelse har du nu något att längta efter. Jag nickade, ska se till att helikoptern även har med sig något extra gott också? Dessutom behöver vi inte bära några packningar och inte minst vår ammunition. De får också helikoptern ta.

Mätt och ganska belåten efter att ha fått pratat med Olle om vår kommande jaktvecka fortsätter jag min vandring till bilen. Jag får nu uppleva hur hösten börjar närma sig. De små dvärgbjörkarna börjar redan att skifta i gult. Då jag rundar en liten bergsknalle står jag plötsligt nästan mitt inne i en liten rengjord. De hade tydligen väntat att jag skulle dyka upp, för de stod allihop med huvudet vända åt mitt håll. Jag däremot hajade till. Några av dem som legat reste sig sakta upp och tycktes säga, var det bara du, kul att se dig. Vilka vackra djur. Så här nära kunde man till och med se de inskurna märken som de hade skurna i sina öron.

Jag erinrar mig då en midsommar då jag följt med Johan till fjälls för att få vara med samerna och märka renkalvar. Johan hade då visat på hans renmärke.  Han hade då lärt mej. Ser man en omärkt renkalv kan man snabbt avgöra vem som äger den för kalven följer alltid med sin mor. På henne kan man då se vilket märke man ska skära in i kalvens öra. Man fångar in kalven med lassot. Lägger omkull den och skär in märket i örat.  De här minnena från det förflutna rinner du snabbt förbi som en inre film då jag nu står och betraktar renarna. Kalvarna som föddes här på fjället någon gång i början av maj har nu vuxit till sig. Laven som de betat har med all tydlighet varit riklig för de är feta och full av energi. Det kommer säkert att krävas då vinterns kyla sätter in tänker jag. Livet kan då vara mycket hårt här på fjället även för ren. Därför gäller det att vara väl förberedd. I mina drömmar har jag inte uppmärksammat att en stor rentjur smugit sig upp bakom mig. Jag hade inte hört den förrän bjällran runt dess hals, klämtar till. Jag hajar till, men den bryr sig inte renarna om. De fortsätter lugnt att beta. Jag sätter mig ned, tillåter ni mig att stå här så kan jag gärna göra er sällskap en stund ni är verkligen trivsamma djur. Utan förvarning blir det är full fart i den lilla flocken. Den springer i väg för att, bara efter 50 m åter stanna. De vänder sig om och ser tillbaka på mig. Mig, nej, jag menar på oss för jag har fått sällskap. Mitzy, som jag för en stund har glömt bort, har nu anlänt efter en kortare rundtur på fjället. Renarna hade uppmärksammat henne långt innan jag gjorde, men nu såg de att hon bara kommit fram till mig, så deras rädsla var borta. De stod och betande. Bra, tänkte jag, det var tid att äta upp sig ytterligare några kilo innan vintern tog vid. När jag såg bort mot enarna kunde jag se hur stigen, jag skulle följa, slingrande sig fram i en färgprakt som var svår att beskriva. Hösten hade börjad pensla ut sina färger över dvärgbjörkar, mossar lingonris. Ja alla växter fick sin beskärda del av den här färgprakten. Nu, där solen börjar gå ner, ökade kontrasterna i naturen. Luften var också härligt frisk som den egentligen bara kan vara på hösten. Snart skulle jag gå här igen. Jag och Mitzy. Ripjakt var nog det bästa hon visste. Även så för mig, bra motion i goda vänners sällskap med förhoppning om en och annan god gourmémiddag tänkte jag och börja trava i väg efter stigen. Jag beordrar Mitzy att gå strax efter mig väl medveten om att hon annars skulle kunna springa i väg och ställa sig för någon ripa. Det hade jag varit med om många gånger. Jag hade med tung ryggsäck vandrat och plötsligt kommit underfund med, var är min trogna kompis? Fågelhund som hon var hade hennes känsliga nos känt doften av ripa och smugit sig i väg. Hon stod då och väntade på sin husse som bara travat vidare. En husse som någon timme senare frustrerad kommit tillbaka och med viss möda talat om hur duktig hon varit när hon hittat ripor och stannat kvar och väntat på sin husse. Hennes goda näsa visade sej många gånger. En vacker höstdag var vi ute på jakt. Jag hade gått och letat henne en bra stund då hon ivrigt kom tillbaka viftade på sin vackra svans. Hon hade stannat upp och tittat på mig och sedan sprungit i väg mot ett större buskområde ett par hundra meter från den plats jag stod. Tur var att det den gången var helt öppen terräng. Jag kunde hela tiden se henne när hon gick fram till buskarna. Hon saktade ner och stannade samtidigt som hon sträckte upp sin vackra prydliga svans. Jag förstod, min Mitzy hade hittat ripor. Men hon hade inte stannat och väntat på mig. Hon hade i stället vänt och kommit tillbaka för att hämta mig. Hon hade inte väntat på att jag skulle hitta henne. Hon hade i stället sökt reda på mig. En rysning for då genom min kropp min hund min Mitzy hade visat vilken duktig vovve hon var. Hon var inte bara världens bästa hund den gången. Hon var universumens bästa och så skulle det förbli i mina tankar om henne resten av hennes liv.

Stigen börjar nu gå nedåt, en halvtimme kvar till bilen tänkte och undrade hur grabbarna hade det i regnvaktarstugan? Jag ringer helikopterföretaget och talar om vad vi vill att de ska ta med sig och instruerar dem var grabbarna finns. I de här tankarna var jag då en hel ripkull flög upp alldeles framför fötterna på mig. Jag smålog för mig själv. Riporna hade skrämt mig, men vad hade Mitzy gjort? Hade hon uppmärksammat riporna. En blick bakåt gav mig svaret. Där stod hon och stirrade ömsom på mig och ömsom på de bortflygande riporna. Hon såg på mig med ögon som tycktes fråga, vad gör du husse, skrämmer du upp riporna? Så kan det gå om du inte tillåter mig att gå först. Hon hade naturligtvis stannat på stigen då hon känt doften av riporna, men jag hade stegat rakt på dem. Riporna hade skrämt mig men inte henne. Hon visste var de var. Det här gjorde att jag erinrade mig i en händelse, kanske den mest komiska jag hade råkat ut för som jägare. Jag föll i skratt, om någon då skulle ha sett mig hade de säkert tyckt att jag är tokig. Jag började flabbskratta, tårarna bara rann efter kinderna. Bredvid mig satt Mitzy med huvud på sned och betraktade sin husse.

Mina tankar hade fört mig långt tillbaka i tiden. Vi var fyra jägare som tagit in en torvkoja. Här hade vi haft det riktigt gemytligt efter en ganska lyckad jaktdag. Vid mörkrets inbrott hade en mycket trött jägare kommit in i kojan. Det var ont om plats, men strax intill dörren kunde han slå sig ner. Mycket mer än hej, hej, blir det inte sagt förrän vi hörde hans dova snarkningar. Morgonen efter började jag att laga i ordning min frukost som bestod av pyttipanna. I det svaga morgonljuset hällde jag upp pyttipannan i en stekpanna. Jag hade sträckt mig upp och tagit ner en brödpåse som hängt på väggen bakom mig. När jag åter vänt mig mot stekpannan stod en livs levande ripa i pannan. Att beskriva den här känslan, som då for igenom min kropp går bara inte, den måste upplevas. Tydligen flaxade jag till med armarna samtidigt som jag skrek en livs levande vipa sitter i min pyttipanna för mina vänner i kojan vaknade av skriket och av en flaxande ripa som for iväg över den nytillkomna jägarens sovsäck. Ur denna sovsäck stack ett huvud upp slog ut med handen och sa det är min ripa. Ripan brydde sig föga om det. Den rusade vidare till nästa sovsäck där en yrvaken Janne plötsligt hade fått en ripa i sin sovsäck. Hans hand försvann ner i sovsäcken. Han reste sig upp med ripan i handen och sa, jädrans, igår hittade jag ingen ripa. Idag hittade jag en i min sovsäck. Det var de här tankarna som gjorde att jag brustit ut i skatt. Jägaren som kommit sent i kojan och som nu påstod att det var hans ripa berättade den gången för oss. Strax innan jag kom till kojan så sköt jag en ripa i halvmörkret. Den var tydligt skadat för då jag stoppade ner den i ryggsäcken började den flaxa med vingarna. Men jag tänkte, jag väntar att tills jag kommer till kojan innan jag tar ihjäl den. Men i kojan glömde jag detta, jag somnade nästan direkt med ryggsäcken öppen alldeles bredvid mig. På morgon förstod jag, om än mycket yrvaken, vad som hade hänt. Ripan hade naturligtvis under natten krupit ut ur ryggsäck. Den som berättade det, var Olle som sedan blev en god vän och jaktkamrat. Han som jag för någon timme sedan hade träffat i kojan och som jag nu snart skulle återse igen i samma koja.

Efter ett telefonsamtal med helikopterföretaget kändes det riktigt skönt att sätta sig i bilen. Inga problem återstod. De skulle ta med sig tjärpappen och de övriga vi önskat när de hämtade mina vänner.

Efter ett telefonsamtal med helikopterföretaget kändes det riktigt skönt att sätta sig i bilen. Inga problem återstod de visste var stugan låg och skulle hämta dem inom de närmaste timmarna.

En vecka senare fick jag ett brev från Ove. Det avslutas med. Jag beställde min gourmetmat på krogen, varmvatten och hårt bröd. Du skulle ha sett kyparen. Jag fick berätta hela historien. Vi satt säkert där en hel timme. Efter min berättelse, sa kyparen.

Jag trodde du var tokig men nu förstår jag. Det måste ha varit en hemsk upplevelse. När jag sen skulle betala, sa kyparen. Restaurangen bjuder på den här middagen, det var historien värd.

Brevet avslutades med; 

Du är ganska tokig du, men vet du vad det smittar. Din vän för alltid Ove.

                                         *********************

 

Samtliga berättelser finns även på ljudband.

• Bäckfiske  

• Att tro är inte att veta

• Jaktäventyr  Ripan i kojan  

• Äventyr i fjällstuga

• Möte i glesbyggd  

• Biståndsarbete i Estland  

• Naturupplevelser i fjällvärlden.

• Vandring i Lapplandsfjällen