Nostalgi

Mina minnen från Kiruna.

Här har jag tagit mina första steg vid Luossajärvis strand, studerat och tagit de första trevande stegen ut i arbetslivet. Här har glädje och sorg vemod och förtröstan skapat kunskaper och erfarenheter om de människor jag haft förmånen att dela detta med. Det sociala liv de har gett mig under de dryga sextio år jag varit ”Kirunabo” är jag evigt tacksam för.

Berättelser från min tid i Kiruna

Flyglarm! Rullgardinerna skulle dras ned, inget ljus fick sippra ut genom fönstren. Vi satt i halvmörkret när min far försökte förklara att det var tyska flygplan som kunde bomba oss.

De människor som nu bodde i vårt hus hade flytt från bomberna i Norge, hade pappa sagt då han pratade om kriget. Jag förstod då inte så mycket om krigets hemskheter men jag vet att jag var rädd för att tyskarna skulle hoppa ned från flygplanen om de såg ljusen från våra fönster. Flyktingarna var jag inte rädd för, de var mycket snälla. Ovanför vårt hus gick järnvägen. Här stod det parkerat en lång rad av godsvagnar. Min bror talade om att där bodde tyskar som man kunde få chokladkakor av, om man gav dem lite mat. En dag då vi var ute och åkte kälke nedför Ljusdalsbacken sa Kurt att han kunde visa mig hur man kunde få choklad. Stolt men rädd följde jag med honom till en av vagnarna. Han gick fram till en vagn och sträckte fram ett paket bröd som han hade med sig. Glömmer aldrig den arm som kom fram ur en smal öppning mellan dörrarna och tog emot paketet. Samtidigt skymtade jag ett ljust ansikte i mörkret. Ett ansikte som sa danke, danke flera gånger. Strax efter kastades en stor chokladkaka ut till Kurt. Om detta, tänkte jag, berättar jag aldrig. Vi hade gett mat till dem som dödade norrmän.

Året var 1945.

Det året skulle jag börja skolan till hösten.

Kriget var slut och skolan hägrade. Jag skulle börja på Centralskolan. Jag skulle få en fröken.

********************************************************************************