Mina minnen från Kiruna finns under fliken Kiruna minnen

Här har jag tagit mina första steg vid Luossajärvis strand, studerat och tagit de första trevande stegen ut i arbetslivet. Här har glädje och sorg vemod och förtröstan skapat kunskaper och erfarenheter om de människor jag haft förmånen att dela detta med. Det sociala liv de har gett mig under de dryga sextio år jag varit ”Kirunabo” är jag evigt tacksam för.

Ett minne:

Flyglarm! Rullgardinerna skulle dras ned, inget ljus fick sippra ut genom fönstren. Vi satt i halvmörkret när min far försökte förklara att det var tyska flygplan som kunde bomba oss.

De människor som nu bodde i vårt hus hade flytt från bomberna i Norge, hade pappa sagt då han pratade om kriget. Jag förstod då inte så mycket om krigets hemskheter men jag vet att jag var rädd för att tyskarna skulle hoppa ned från flygplanen om de såg ljusen från våra fönster. Flyktingarna var jag inte rädd för, de var mycket snälla. Ovanför vårt hus gick järnvägen. Här stod det parkerat en lång rad av godsvagnar. Min bror talade om att där bodde tyskar som man kunde få chokladkakor av, om man gav dem lite mat. En dag då vi var ute och åkte kälke nedför Ljusdalsbacken sa Kurt att han kunde visa mig hur man kunde få choklad. Stolt men rädd följde jag med honom till en av vagnarna. Han gick fram till en vagn och sträckte fram ett paket bröd som han hade med sig. Glömmer aldrig den arm som kom fram ur en smal öppning mellan dörrarna och tog emot paketet. Samtidigt skymtade jag ett ljust ansikte i mörkret. Ett ansikte som sa danke, danke flera gånger. Strax efter kastades en stor chokladkaka ut till Kurt. Om detta, tänkte jag, berättar jag aldrig. Vi hade gett mat till dem som dödade norrmän.

Året var 1945.

Det året skulle jag börja skolan till hösten.

Kriget var slut och skolan hägrade. Jag skulle börja på Centralskolan. Jag skulle få en fröken.

 

     ********************************************************************************

Tankar om Kirunas utveckling

Det var tråkigt att höra att ytterligare fem tusen Kirunabor måste flytta från sina hem under de närmaste tio åren.

Tyvärr har man dessutom ingen aning om och vart de kan flytta.

Denna ovisshet är inget nytt.

Det var ett liknande besked jag fick när vi måste flytta från Sjöstranden. 

När vi fick beskedet hade vi gjort en totalrenovering av hela vårt hus inklusive indragning av vatten och avlopp.

Vem kunde tro att vi redan efter tjugo år, måste flytta på grund av rasrisken.

Vi fick då inte heller, något besked om var det fanns mark för oss att bygga ett nytt hus.

LKAB gav oss visserligen en advokat som dessvärre inte kunde göra någonting. Han menade att vi själva måste söka oss en ny bostad och acceptera det pris som LKAB gav oss. En summa som dessvärre inte räckte till för att köpa mark och bygga ett nytt hus.

Jag kan därför förstå vad de, nu drabbade, får uppleva när de tvingas lämna sina kära hus och den miljö de vant sej att leva och verka i.

 

De har under de senaste fem åren, fått uppleva när femtusen kirunabor, inklusive stora delar av deras infrastruktur efterhand har flyttats till ett nytt område.

Praktiskt och socialt har detta naturligtvis även påverkat alla som blev kvar i det gamla Kiruna. De blev kvar men mycket av vad de vant sig vid, praktiskt och socialt, flyttades till det ”nya Kiruna”. Sist men inte minst Kiruna kyrka.

 

De förutsatte då att de skulle få bo kvar och hade börjat anpassa sig i det ”gamla” Kiruna. Skött om sina hus, företag och infrastruktur etc. Likaså Kiruna kommun. När Kiruna kyrka, som var en av de sista kulturella minerna, flyttades till det nya området trodde man att ”Det nya Kiruna” hade ”färdigställts.

Men, men redan dagen efter kom beskedet;

Ytterligare sex tusen personer måste flytta med pick och pack.

En av de nu drabbade är min dotter.

Hon skriver:

Det var minst sagt ett chockartat besked som LKAB kom med i torsdags. Vi hade nog räknat med att vårt hus skulle vara innanför rasriskområdet, men inte att nya sprickbildningar skulle ske så snart och framför allt inte att det skulle bli så stort.

Förutom 850 villor och ett antal hyreshus så drabbas nu även sporthallen, Högalidskolan, Triangelskolan, Luossaskolan, Matojärvi ishall, Lombia rid stall, värmeverket... Allt ska vara klart inom 10 år, men man vet inte ens var allt ska byggas upp, och var kommunen måste köpa mark från staten. Bara det kan ta flera år.

Det nya beskedet kom alltså bara en natt efter ”man trodde” allt var över.

Under pompa och strof hade Kiruna kyrka nu kommit till det nya Kiruna. Bara efter en god natts vila kom mardrömmen.

Hur många kommer nu att orka med en ny flytt. Det känns som de nu drabbade blir än hårdare drabbade.

De har arbetat för att anpassa sej i det ”gamla Kiruna.

Nu kommer deras sociala struktur och levnadsvillkor åter att förändras. Kanske nu än mer drastiskt. De vet, bland annat, inte ens var de ska flytta och vad de ska få med sej av det de kämpat för.  Mycket av de gamla Kirunas, kulturella byggnader affärer, inrättningar mm har redan flyttats till det nya ”Kiruna ”.

Efter fem års anpassning och renovering i det ”gamla Kiruna” får man nu lämna allt.

Hela Kirunas befolkning har nu åter tagits på sängen. Inte minst den hårt drabbade kommunen.

Det nya Kiruna, som man trodde var lösningen, står nu plötsligt långt ifrån färdigt.

Ett nytt område måste nu planeras för bostäder, infrastrukturer mm. Mycket har redan flyttats. Vem ska få vad? Kommer ”vi och dom” syndromen att ytterligare förstärkas.

Jag har genom mina 65 år i Kiruna fått goda erfarenheter av såväl LKAB som Kiruna kommun.

De står nu inför stora sociala problem. Så länge malmbrytningens konsekvenser prioriteras kommer befolkningen att komma i kläm. Nu måste kommun finna plats för ytterligare 6000 personer med tillhörande infrastruktur.

Det man ofta inte tänker på är de konsekvenser som naturen och därmed människorna blir utsatt för under rivning av det gamla, byggnation av nya bostadsområden och nya infrastrukturer. Ytterligare förgiftningen av mark, luft och vatten till exempel. Detta har vi redan sett exempel på.

Det som nu händer i Kiruna har under mina år i Kiruna pågått i etapper.

Många varningar om nya sprickbildningar har lett till olika former av åtgärder.

Mina minnen:

 Jag minns när bosättningarna på ”Ön” måste rivas. Hundratals personer och deras infrastruktur drabbades. Vi kände många av dem, bl.a. familjen Bokvist vars son, Bernt, var en kompis till mej. På den tiden var sjön helt intakt. Vi kunde med båt ta oss till Ö-området, fiska med spö och utter. Ön ingick då i Kirunas infrastruktur. Här fanns färskt vatten, avlopp, vägar, spårvagnar med dagliga turer till centrala Kiruna, affärsverksamheter mm. Här låg naturen mycket nära. Lingon och hjortronsplockning var här populärt. Fiske lika så. De hade sjön och en bäck som passerade i utkanten av Ön. Den rann sen vidare ända ned till Torne älv. Tyvärr fick jag sen vara med om att man satt upp skyltar om att dessa vatten var odrickbart. Vatten som rann ut i Torne Älv.

Hela Öns bostöder och infrastruktur måste rivas.

Nästa varning för rasrisker:

Det ledde till att delar av den nedre sjön måste torrläggas.

Nu försvann vårt kära Kallbadhus och de närliggande husen efter Luosajävis strand. Bland annat Familjen Johan Lidberg som vi umgicks mycket med.

Bäcken från sjön fick nu ledas genom en lång tunnel och vidare ner till Torneälven. Mycket av det sociala livet vid sjön påverkades. Badplatsen stängdes likaså ett café en golfbana och en campingplats. Allt båtliv inklusive fiskemöjligheter försvann.

Vid denna tid tvingades man också stänga Kiruna vattenverk som försett hela Kiruna med färskt vatten. Nu flyttades vattenintaget från ”Kirunasjön” till Torneälven tre mil från Kiruna.

Detta påverkade inte bara oss nere vid sjön utan även hela Kirunas befolkning. Hela Kiruna började nu att påverkas.

Inpå sjuttitalet kom nästa besked.

Återstoden av Luossajärvis nedre del måste tömmas. Vi som bodde vid sjön måste flytta och även mitt dåvarande företag Mediateknik, med sex anställda.

Allt fler hus började drabbas av sprickbildningar. Man började nu se allt fler ödehus. Vart de tvingades att flytta, sas det mycket lite om.

 

Så kom tvåtusentalet

 Sprickbildningen hade börjat sprida sig in under staden.

Fem tusen kirunabor inkluderande företag och infrastruktur drabbades.

Det nya Kiruna började nu planeras. Förutom bostäder för fem tusen personer måste nu hela infrastrukturen läggas om och anpassas till de kvarvarande innevånarna.

Nu startade en stor omvälvning av Kiruna stadsplan vida känt över hela Sverige. Kiruna blev nu uppdelad i två grupperingar. De som måste flytta på grund av rasrisken och de som kunde bo kvar. Detta gällde både för personer, företag och övrig infrastruktur.

Nu, c;a fem år senare, har det nya Kiruna invigts. Ett nytt Kiruna inklusive bostäder, inrättningar, kulturbyggnader, företag och infrastruktur står nu färdigt.

Samtidigt har den kvarvarande befolkningen, företag, kommun och infrastruktur samtidigt fått anpassa sig i det gamla Kiruna.

Sist men inte minst har Kiruna kyrka, i augusti 2025, flyttats till det ”nya Kiruna”.

Många kulturella byggnader har även flyttats till det nya Kiruna eller till platser utanför rasriskområdet.

Kiruna kommun och LKAB har här gjort ett enormt arbete.

Det har de ”tålmodiga Kirunaborna” mer eller mindre fått acceptera.

Men, men?

Redan dagen efter kyrk flytten har åter rasrisken satt käppar i hjulen.

Ytterligare nya områden måste nu, september 2025, börja planeras för ytterligare sex tusen kirunabor som nu mister sina hus, arbeten och sin infrastruktur i det gamla Kiruna.

Förutom 850 villor och ett antal hyreshus så drabbas även sporthallen, Högalidskolan, Triangelskolan, Luossaskolan, Matojärvi och Lombia, ishallar, ridhuset, värmeverket...

Allt måste vara genomfört inom 10 år.

Var, när och hur de kommer att beröras vet man, i dagsläget, ingenting om.

Nuläget.

Kiruna består i dag av två markområden cirka fem kilometer från varandra. Det nya ”moderna Kiruna” och det gamla.

Efter 65 år i Kiruna känns det som man skapat två skilda världar, praktiskt och socialt/kulturellt.

Praktiskt då det gäller tillgänglighet. T.ex. skola, sjukvård, omsorg, sportarenor, badhus, fritidsaktiviteter…….

Socialt/kulturellt då det gäller möjligheter att nyttja den nya infrastrukturen, Sjukhus, äldrevård och Kyrkan som några exempel.

Här känns det som, lika för alla har fått sej en törn.

Man kan fråga sej vad politikerna och övrigt ledarskap nu kommer att ha för funderingar på detta då det nu gäller ett nytt område för 6000 personer och nödvändig infrastruktur.

Den sociala gemenskapen får nu åter en törn. Nu ställs man åter inför frågor som: vad ska finnas var och hur ska detta samordnas.

Det gäller naturligtvis hela logistiken som sjukvård, affärer, skolor, badhus, affärer, idrottsarenor och de kulturella inslagen. Mycket har redan flyttats till det ”Nya Kiruna”. Bland dem många kulturella byggnader. Sist men inte minst Kiruna kyrka.

Detta leder naturligtvis till tankar. Vem ska få vad?

Kyrkan t.ex. Den stod inom rasriskområdet. Det var då naturligt att flytta den till det nya Kiruna. Men, men, blir det nu lika naturligt att ha den och andra kulturella inslag kvar i det nya Kiruna när nu ett nytt område ska byggas? Vad ska de få av denna historiska gemenskap?

 Fundering;

Hur ska nu de praktiska, sociala och kulturella inslagen fördelas och vem ska få tycka till om detta?

Hur ska kirunaborna nu kunna återfå den grundläggande gemenskap de tidigare haft. Det som skapat Kirunas själ.

Nu förändras åter hela deras livssituation.

Ovissheten byggs åter upp.

 Efter 65 års härliga år i Kiruna leder detta till tankar.

Hur ska man planera för att kunna behålla de sociala relationer som man i generationer byggt upp. Det som bidragit till den härliga stämning som många menar finns i Kirunas själ. Nämligen gemenskapen.

 Som det ser ut i dag kommer sprickbildningen hela tiden att påverka ”hela” Kirunas befolkning och deras infrastruktur.

Över hela världen pågår liknande omvandlingar.

Folket måste flytta när den ”tunga industrin” mal sönder deras natur och överlevnadsmöjligheter.

Svaret tycks alltid vara.

Dessa industrier måste finnas för de skapar ju nya arbetstillfällen och ”viktiga prylar” för vår välfärd.

För Kirunas del gäller den övertygelsen LKAB.

Enligt min mening är det den inställning som nu lett till att stora delar av naturen runt Kiruna, aldrig mer kan nyttjas för någon annan verksamhet.

Vi ser hur gruvbrytningen påverkat vårt boende, dricksvatten, rekreationsområde, transportsystem mm.mm.

Till och med grundvattnet har påverkats inom stora områden. Nu sätt det upp varningsskyltar som talar om att man inte ska dricka vattnet.

Ett sådant exempel är Rackoribäcken som rinner ut i Kalixälven och vidare ut i Bottenviken. Ett annat exempel är Lombolabäcken som rinner ut i Torneälven och sen vidare till Bottenviken. 

Efter dessa älvar finns många byar, rekreationsområden mm. När kommer deras reaktion?

När kommer giftet att nå Bottenhavet?

Minns när Tjernobyls utsläpp kom till Kiruna. Nu går ”giftet” från Kiruna.

Minns också, mycket väl, då familjen Stålnacke, som hade sin bostad och ladugård på andra sidan Luossajärvi, måste flytta. De kunde inte bo kvar beroende av att vatten och mark förgiftades i deras bäck och brunnar. De kunde inte plantera, plocka bär, fiska mm. De kunde jhelt enkelt inte leva där.

Visst är arbetstillfällen viktiga. Visst är företag som "fixar" detta viktiga. Men ska vi kunna överleva får man inte vara blind och döv.

Vi har i många år ansett att ”gruvan” är den som skapat möjligheter för Kiruna att utvecklas. Den som skapat arbetstillfällen, skapat välfärd.

 Vi ser nu motsatsen.

Frågan är, har malmbrytningen lett till en positiv utveckling av vår fantastiska natur? Skapar den nu goda framtidsutsikter för befolkningen?

Mitt svar lutar åt ett NEJ.

Jag känner mej ödmjuk inför människornas situation. Centralt hör man att gruvan är viktig för Sverige. Det kan vara sant och riktigt men gäller det också för kirunabornas framtidsutveckling?

I dag menar man att gruvan är ekonomiskt försvarbar. Men vad tar man då med i budgeten.

* sociala problemen är också utgifter som uppstår då de anställda inklusive den övriga befolkningen måste lämna sina hus och nya infrastrukturer upprättas.

Det nya Kiruna är ett av många exempel på utgifter som gruvbrytningen lett till.

* miljöpåverkan. Påverkan på mark, färsk och grundvatten, luftförgiftningar och dess påverkan på djur, människor och deras livsvillkor leder också till utgifter som orsakats av gruvbrytningen.

Har detta tagits med i budgeten då man talar om kostnaden för gruvdriften?

Nej, den debatten finns bara inte i mitt kära Kiruna.

 Något är inte som det borde vara i denna budget och långt ifrån ärlig. Den är missledande. Man kan visa upp en framgångsrik budget genom att ”gömma”, låta andra ta utgifter som man själv är orsaken till.

Det verkar som stora företag kan göra detta beroende av att de ordnar så mycket arbetstillfällen medan vi andra, som påverkas av detta, inte kan det. Trots att vi gemensamt kanske ordnar än fler arbetstillfällen.

Logiken är ibland konstig:

Sågar en enskild person ned ett träd på allmän plats kan han få tiotusentals kronor i böter.

Tömmer ett företag en stor sjö, som är en god rekreationsplats för tusentals människor, uppstår inga böter.

 Mina iakttagelser om gruvans påverkan på naturen började som tonåring.

Vårt hus låg vid Luossajärvis strand. Här såg vi allt oftare fisk som halvdöda kom flytande mot land. Vid besök hos min moster, som hade en bondgård intill Kiirunavara, fick jag inte längre fiska i bäcken som rann förbi på grund av fiskdöden. Efterhand fick de också problem med sitt dricksvatten och blev till sist tvungna att flytta in till stan.

Vi kunde inte heller ta vatten från sjön och efterhand inte heller från vår brunn.

Det ledde till att allt fler fiskare slutade att fiska, för att det ansågs att fisken inte gick att äta. Förgiftningen av sjövattnet ledde också till att badstranden stängdes. Redan under den tiden förändrades mycket av den sociala gemenskapen på grund av detta. Vi hade folk som ständigt, vinter som sommar, passerade vårt hus. Vilken härlig gemenskap som skapades.

Sprickbildningen och riskerna för ras gjorde att vi måste flytta från vårt hus.

Steg för steg påverkades allt fler hus och en allt större del av Kirunabornas rekreationsområden. Ett påtagligt exempel är ”Kirunasjön” som nu började torrläggas. Under min ungdom kunde vi nyttja sjön på många sätt. Vi kunde fiska, bada och göra långa båtturer längs denna kilometerlånga sjö. Vintertid var det förutom fiske också en plats för skridskoåkning, bandyspel mm. En härlig plats för Kirunabornas umgänge och rekreation.

Efterhand kom nu dessa möjligheter för rekreation att försvinna då sjön började torrläggas.

Så kom beskedet. Rasrisken hade spridit sej in mot staden. Stora delar av staden måste flyttas till ett annat område.

Kiruna kom nu att delas i två delar, det gamla och det nya Kiruna. Kirunabornas sociala liv förändrades, deras vardag med tillgång och närhet till affärer, företag, skola, sjukvård, bibliotek, kultur, omsorg etc. Det skapades två ”skilda” världar. Vad, när och hur skulle befolkningen flyttas till det nya Kiruna.  Frågor om vem som skulle bestämma vad, började uppmärksammas. Vilka som fick problem och vilka som det skapades möjligheter för talade man aldrig om?

Kirunaborna, som är ett härdat folk, hade just börjat få ordning på det nya Kirunas infrastruktur när de fick höra om nästa problem.

 I dag den sjätte september 2025 meddelar LKAB att Sprickbildningen har spridit sej.

 Min dotter skriver till mej;

Vi har fått följande information. Vårt hus måste rivas på grund av sprickbildningen. Vi som gjort stora renoveringar

Förutom 850 villor och ett antal hyreshus så drabbas nu även sporthallen, Högalidskolan, Triangeskolan, Luossaskolan, Matojärvi ishall, Lombia, ridstallet, värmeverket... Allt ska vara klart inom 10 år,

Man vet inte ens var allt ska byggas. Inte heller vi. Dessutom måste kommunen köpa ny mark från staten vilket bara det kan ta flera år.

Man kan fråga sej. Vart ska de nu flytta? Vilka umbäranden kommer de att få?

Hur kommer det sociala livet att påverka människorna, företagsverksamheten, ja hela infrastrukturen?

Vi ser nu hur egnahemsägare, sjukvård o äldreomsorg, skola, idrottsanläggningar, mark, skogsägare, naturbefolkningen, transportvägar, mm. påverkas av malmbrytningens konsekvenser.

Hela Kirunas underbara befolkning och natur kommer åter att få stå i kläm medan gruvbrytningen fortsätter att skapa fler sprickor.

  Nu hör jag att man funderar på att öppna Viskaria koppargruva och utveckla nya malmfyndigheter.

Mina tankar:

Blir det Kirunas NYA framtidsmöjligheter?

 Uttalanden från regeringsrepresentanter pekar åt det hållet. De ser gruvbrytningen som viktig för Sverige. Men pratar inte om vad befolkningen kommer att utsättas för i Kiruna?

Jag är och blir än mer skeptisk.

I dag arbetar ungefär två tusen personer i LKAB och ytterligare c:a  femhundra entreprenörer för att klara verksamheten i Kiruna.

Jag suckar.

Hur mycket kommer nya sprickor att påverka naturen, människornas boende och sociala verksamheter i Kiruna och dess natur.

Kommer man fortfarande att tro att malmbrytningen är det enda som skapar förutsättningar för ett bättre liv i Kiruna? 

Jag är skeptisk.

Har under, sextiofem år i Kiruna hört, ”vi behöver LKAB för att kunna överleva här”.

Nya fyndigheter och ny teknik kommer att öka förutsättningarna för malmbrytning men kommer det att skapa nya arbetstillfällen?  

Jag är tveksam:

Ny teknik talar för att det kommer att bli fler robotar och därmed färre jobb för människan.

Vi vet redan att det kommer att få en större påverkan på naturen och alla dess konsekvenser.

Jag tror att Kirunaborna, via gruvnäringen, kommer att få mindre jobb på grund av den tekniska utvecklingen. Gruvbrytningens problem med sprickbildningar och alla dess konsekvenser kommer däremot att skapa fortsatta problem för Kiruna. De som slutligen blir kvar i Kiruna kommer få det svårt att återvända ut i den natur som de en gång kunde använda för stugor, rekreation och innovationer.

I dag den 6:e september 2025 måste man åter skaffa mark för att skapa nya bosättningar för de som slitit och arbetat för Kirunas välfärd.

Det leder för mej till nya drastiska tankar.

Det kommer att förstöra vår natur. Kanske livets viktigaste byggsten för livets utvecklingsmöjligheter.

På sjuttiotalet hade LKAB över fyra tusen anställda i Kiruna plus entreprenörer. I dag har de cirka två tusen exklusive entreprenörer.

Man kan naturligtvis tillägga att många företag är beroende av LKAB. Men vad händer nu när deras lokaler, maskiner, utrustningar och inte minst de anställda måste flytta?

 Jag blir nostalgisk då jag tänker på min tid i Kiruna.

Vad skulle ha hänt om hela Kiruna kommun inte hade påverkats av det som nu händer i svallvågen efter gruvbrytningen. Vilka entreprenörer hade inte då sett sina möjligheter? Vad hade det kunnat leda till för innovationer för en tekniskt och social utveckling i Kiruna.

LKAB har nu en nedgång i antal arbetstillfällen. Från sjuttiotalets, cirka 5000 anställda i Kiruna, till i dag c:a 2000, exklusive entreprenörer.

Antalet arbetstillfällen har minskat inom LKAB. Det som man tidigare kallat för Kirunas trygghet. Den tryggheten har nu minskat.

Tryggheten måste nu sökas på annat håll. Detta under tiden som Kiruna genomgår en kraftig strukturell omvandling på grund av en omfattande sprickbildning. Nästan 50 procent av Kirunas befolkning måste flytta från sina hem och arbeten. Efter år av planering och byggnationer invigdes nya Kiruna. Bara någon dag senare kom nästa chock. Ytterligare över femtusen personer måste lämna ”det gamla” Kiruna.

Förutom dessa människor måste man arbeta för att ersätta det gamla Kirunas infrastruktur. 850 villor, ett antal hyreshus, sporthallen, Högalidskolan, Triangelskolan, Luossaskolan, Matojärvi ishall, Lombia ridstall, värmeverket mm.

Allt måste vara klart inom 10 år, men någon mark för detta finns ännu inte.

Mer arbete lär uppstå för entreprenörer men knappast för flertalet av de 6000 personer och företag som nu drabbas.

Det finns mycket gått att säga om Kirunaborna, dess politiker och ledare men problemen ser nästan övermäktiga ut.  Allt talar för att problemen kommer att kvarstå. Så länge det finns gruvbrytning finns det risker för sprickbildningar och en vidstående påverkan på naturen och därmed på de som är bosatta där.

Detta leder till eftertanke om framtidens Kirunabor.

Tillåts man inte prata om framtidens problem och möjligheter så kommer "tåget" att fortsätta i samma riktning. Det enda säkra är att gruvbrytningen kommer att kräva allt färre personal efterhand som Ai tar över och naturen kommer att drabbas allt mer. Summan av allt leder till stora problem för människorna nu och långt in i framtiden.

Det, menar jag, talar för att man nu måste börja fundera på att byta spår.

I dag vet ingen när malmbrytningen gör att man måste flytta. Det skapar ingen trygghet! Snarare frustration och rädsla. Något som lätt kan leda till ilska och terror.

Det gäller i dag inte bara att rätta sig efter vad som händer LKAB. Den synpunkten är förlegad.

Det finns fortfarande utrymme för nya innovationer. Kirunaborna har erfarenheter och säkert synpunkter på hur det är att leva i denna natur. Kirunas företagare och dess anställda är och har alltid varit trogna sin stad. Det borde var den första instansen att vända sig till.  

I dag känns det som att missmod går före fall. Orsaken kan vara att man fortfarande ser LKAB som den primusmotor de varit. Hela infrastrukturen har alltid anpassats för dem och gruvbrytningen.

Vad händer med deras anställda, blir de prioriterade då de tvingas lämnar sina boenden?

Kirunas underbara befolkning och natur kommer åter att få stå i kläm medan gruvbrytningen fortsätter att skapa fler sprickor. Det finns här många sociala problem.

Problem som kan liknas med snöbollar som rullar nedför en backe. De blir större och större.

Kommer (måste) Kirunaborna fortsätta att stiga på malmtåget utan vetskap om var man kan stiga av?

 

 

 

 

 

 

Ljudinspelningar till bilder

 

Sagor

Lasse och den lilla ankungen

Max från Mars

Ljudvyer

Vykort

 

Mail Box