Minnen

Året är 1934.

Min far flyttade hit från Lycksele med sina två barn John Erik 8 år och Kurt 4 år. Hans fru hade strax innan gått bort.

Farfar kom till Lycksele från Dalarna för att arbeta som poliskommissarie. Parallellt med detta jobb hade han startat en måla firma där hans tre söner Herman, Anders och Erik startade sitt verksamma liv.

1934 kom de till Kiruna och startade Erikssons målarverkstad. Pappa Erik var då 33 år. Här mötte han min mor Ilona.

BARNDOMSÅREN

Flyglarm! Rullgardinerna skulle dras ned, inget ljus fick sippra ut genom fönstren. Vi satt i halvmörkret när min far försökte förklara att det var tyska flygplan som kunde bomba oss.

De människor som nu bodde i vårt hus hade flytt från bomberna i Norge, hade pappa sagt då han pratade om kriget. Jag förstod då inte så mycket om krigets hemskheter men jag vet att jag var rädd för att tyskarna skulle hoppa ned från flygplanen om de såg ljusen från våra fönster. Flyktingarna var jag inte rädd för, de var mycket snälla. Ovanför vårt hus gick järnvägen. Här stod det parkerat en lång rad av godsvagnar. Min bror talade om att där bodde tyskar som man kunde få chokladkakor av, om man gav dem lite mat. En dag då vi var ute och åkte kälke nedför Ljusdalsbacken sa Kurt att han kunde visa mig hur man kunde få choklad. Stolt men rädd följde jag med honom till en av vagnarna. Han gick fram till en vagn och sträckte fram ett paket bröd som han hade med sig. Glömmer aldrig den arm som kom fram ur en smal öppning mellan dörrarna och tog emot paketet. Samtidigt skymtade jag ett ljust ansikte i mörkret. Ett ansikte som sa danke, danke flera gånger. Strax efter kastades en stor chokladkaka ut till Kurt. Om detta, tänkte jag, berättar jag aldrig. Vi hade gett mat till dem som dödade norrmän.

Året var 1945.

Det året skulle jag börja skolan till hösten.

Kriget var slut och skolan hägrade. Jag skulle börja på Centralskolan. Jag skulle få en fröken.

Augusti månad kom men samtidigt också scharlakansfebern. Ordentligt ombyltad satte far mig på sparken och drog i väg mig till epidemin. Här blev jag inlagd tillsammans med ytterliga några barn som också var smittade.

En av dessa visade sig senare vara Tage Lindvalls syster Eivor. Här bodde vi på andra våningen, i ett gemensamt rum i sex veckor. Far och mor kom flera gånger i veckan. Jag ser dem fortfarande stående på gatan nedanför vårt fönster. De kastade upp godis och paket. Alltid var det lika spännande. En dag var det några bananer i paketet. När jag glatt vinkade med dem ropade pappa. Dom kommer från Söderhavet, goda att äta. Bananer hade jag aldrig tidigare sett och inte visste jag vad Söderhavet var. Glömmer aldrig den första tuggan, den smakade gott.

Sex veckor var en lång tid att vänta. I dag skulle pappa och mamma hämta mig. November månad hade nu kommit med den första snön. Kallt syntes det också vara när jag såg barnen, väl påpälsade, springa in på Thuleskolans skolgård. Jag kunde också se lite av Östermalmsskolan om jag kikade upp till höger.

Vintern såg jag alltid fram emot, speciellt när man fick se snön komma och när isen började lägga på Luosajäärvi. Nu var den tiden här. Pappa skulle hugga ett hål i isen så att vi kunde fiska. En spännande tid.

Mycket folk skulle samlas på isen utanför vårt hus, för att fiska och åka skridskor. Speciellt roligt var det då jag fick hjälpa pappa att dra ut arken på isen. Arken var ett litet hus där man kunde sitta inne och fiska. I den fanns också en liten kamin som man kunde elda i. Att sitta där i värmen tillsammans med mor och far, var något jag alltid såg fram emot. Varje år drog vi arken till andra sidan sjön, till Stålnackeviken. Här kunde vi stanna flera dagar för att fiska abborre och hälsa på hos mammas moster Elvira och farbror Stålnacke. De hade här en liten bondgård med kor, grisar, getter och höns. Farbror Stålnacke hade en fin häst. Varje år kom han hem till oss för att byta ut våra slasktunnor. På vintern kom han över sjön, på sommaren körde han runt hela sjön för att komma in till stan. Efter hand som jag växte upp kunde jag själv, med båt eller skidor, åka och hälsa på dem. Jag fick vara med i stallet när Elvira mjölkade både kor och getter. Var med farbror Stålnacke när han högg ved som han sedan hämtade med häst och släde fram till bondgården. Han lärde mig att slå gräs med lie och att bygga mjärdar som vi lade ut i hans vik för att fiska abborre. Tyvärr blev de tvungna att flytta ifrån sin bondgård när deras område blev förgiftat på grund av avfall från gruvbrytningen. Jag minns mycket väl då jag kom för att fiska forell i den lilla bäck som rann förbi deras hus. Farbror Stålnacke visade mig då hur döda och halvdöda foreller flöt i bäcken.

De flyttade till ett litet hus i utkanten av Kiruna, området kallades för Soppero, där avslutade de sina dagar.

Dagen då jag såg pappa komma för att hämta mig från epidemin var strålande på många sätt. Jag skulle få gå ut genom en dörr som för mig varit stängd i sex veckor. Jag skulle få kasta mig i armarna på pappa. Sätta mig på sparken för att åka hem till mitt kära sjöstranden och krama om mor. Jag såg fram emot vad som skulle ske.

Vår bostad låg på stranden vid sjön så det var bara att spänna på sig skridskorna när jag kom hem. Jag hade då ett par med dubbla skenor.

Jag skulle pimpelfiske med pappa. Han hade säkert redan huggit ett hål med isbilen.

Veckan därpå steg jag för första gången in i MIN skolsal, till MIN fröken och NYA kompisar.

Vårt hus låg ungefär 500 meter över havet. Centralskolan på ca 600meters höjd så det var en lång jobbig uppförsbacke till skolan. Pappa hade gjort en liten spark åt mig som jag styrde framför mej upp för Ljusdalsbacken och vidare efter Arentgrape gatan upp till skolan. Ljusdalsbacken hade fått sitt namn efter en familj som flyttad från Ljusdal och bosatt sej överst i denna backe.

Under den första tiden var det mamma Ilona som drog min lilla spark i hennes medan jag plumsade bredvid. Plumsade, ja. För oftast var vår väg till skolan oplogad. Vi hade dessutom ca hundra meter från vårt hus fram till allmän väg, dit var vi tvungna att bära våra sparkar. Sedan var det bara att dra sparkarna upp till skolan. Hem däremot var det bara nedför. Än idag hör jag mamma, när hon förklarade att jag skulle ta det försiktigt beroende av att jag skulle passera över korsade vägar och dessutom en spårväg. Trots mycket lite trafik varnade föräldrarna oss ofta om dessa korsningar. Att varningarna var befogade fick jag en stark påminnelse om då min bror Kurt och jag åkte styrkälke nedför Ljusdalsbacken. När vi skulle korsa järnvägsgatan nederst i backen kom en lastbil. Kurt hann knuffa av mig, innan han själv körde in i lastbilens sida. Jag klarade mig helt medan Kurt blev transporterad till lasarettet för undersökning och omplåstring.

Allmänt kallades vår adress för Sjöstranden. Här fanns det tre hus. Vårt, mormors och Hambergs. Vi och mormor bodde intill varandra, Hambergs ca hundra meter söder om oss, alldeles intill badstranden.

Vårt område var mycket populärt för Kirunabor. Här fanns förutom vår badstrand med bryggor och hopptorn, en minigolfbana och en mängd båtplatser. Under sommartid passerade mycket folk förbi vårt hus på väg till badstranden eller till sina båtar. Soliga dagar var badstranden alldeles full av badgäster och fiskare som rodde drag, metade eller lade ut nät. Jag var redan i unga år intresserad av fiske och friluftsliv. Pappa hade alltid en ivrig pojke som hela tiden bevakade honom. En son som hittade på alla möjliga trix för att få följa med. Han gömde stövlar, ryggsäck och fiskegrejer för att pappan skulle fråga mamma var hon hade lagt dem. Sonen visste vad pappa skulle behöva när han skulle ut och fiska. En argan list som pappa väl genomskådade men som jag tror att han hade god förståelse för. Jag kände tidigt att vi var fiskekompisar och att han tyckte det var trevligt med en intresserad son.

Jag var inte gammal då jag fick följa med på relativt långa fisketurer. Pappa hade tillverkat en kont, en ryggsäck i plywood, med dubbla bottnar. Där jag fick sitta när orken tog slut eller då viljan inte fanns. Jag satt då i konten bakvänd med benen utstickande genom hål i kontens baksida. Det kändes alltid spännande. Jag ropande genast när jag såg något speciellt. Det kunde vara renar, harar, ripor mm. Pappa sa ofta att han hade en ”duktig” kompis med sig. Jag ville nog helst visa att jag var en riktig skogsman som själv kunde ta mig fram i vildmarken.

Min far var född i Lycksele där farfar var polismästare och tillika ägare av en målar firma. Farfar hade sex barn, tre bröder och tre systrar.

Samtliga bröder flyttade som vuxna upp till Kiruna efter att farmor och farfar gått bort. Där fortsatte de med måleriet. Här träffade pappa mamma Ilona som arbetade som hembiträde åt hans äldre bror Herman. När de gifte sig flyttade de in i en lägenhet som låg efter Adolf Hedins vägen,

1936 köpte pappa huset där jag föddes 1938. Här fanns då bara en lägenhet, resten var förråd. Under vår lägenhet fanns en källare där vi hade en värmepanna, plats för ved och en matkällare. Vi kunde komma in i källaren genom en yttre dörr och genom en lucka i golvet inne i vår lägenhet. Värmepannan eldades med ved. Pappa hade olika skogsskiften där han hade tillstånd att hugga ved. Dessa skiften låg några kilometer från vår bostad efter Holma Järvi vägen. Här var det alltid björk som gällde. Den höggs då det var barmark och staplades i stora högar som sedan hämtades med häst och släde då snön kom.

Jag minns då farbror Stålnacke kom för att hämta veden. Jag fick då sitta bredvid honom där han satt och styrde hästen med tömmarna.

Väl hemkomna skulle veden sågas upp i lämpliga bitar och lastas in i källaren. Mamma var ofta den som sågade upp veden. Ofta med mig i andra änden av sågen. Mamma lärde mig då att sågen måste vara vass och skränkt. Det fixades av pappa. När han filade sågbladen var jag alltid med, för jag ville ta vara på den järnfilspån som föll ner. Av spånen gjorde vi tomtebloss.

Vår lägenhet låg närmast sjön, så vi hade en härlig utsikt över vattnet och de aktiviteter som skedde där. Från gårdsplanen gick vi upp för en trappa och in i en glasveranda. Jag minns en dag då det small till ordentligt ute i verandan. Pappa sprang ut och vi efter. Verandan var full av glassplitter och på golvet flaxade en stor uggla. Tyvärr var den så skadad att pappa fick avliva den.

Från glasverandan kom man in i en hall. Här fanns luckan ned till källaren. Här fanns också ett stort skåp, dåtidens kylskåp, för olika matvaror. Från hallen ledde en dörr in till köket. Till vänster hade vi en vedspis med en reservoar för varmvatten. På den spisen lagades all mat och värmdes det vatten som behövdes till disk och tvätt. Under sommartid användes ett spritkök med dubbla brännare. Det ersatte spisen. Till höger fanns en lång bänk med överskåp på ömse sidor om ett fönster som vette ut mot gården. Den bänken var till för allt. Här stod konserveringsapparaten för tillagning av mat, syltning av bär mm. Här diskades det, snickrades mm. I köket fanns också två skåp. Ett för kläder och ett för mat och husgeråd. Likaså fanns utrymmen under köksbänken.

Från köket fanns en dörröppning in till vardagsrummet. Här fanns vårt matbord samt den säng jag låg i.

Förutom att äta användes detta bord också för att spela pingpong, kort och korong. Här fanns också ett litet bord för en Singer symaskin. Här sydde hon nya kläder och lagade våra slitna. Här stod också en spinnrock. Gamla tröjor och sockar repades upp. Garnet förstärktes med ytterligare en tråd, innan hon stickade nya tröjor och sockar. Var det bara hål i plaggen så stoppade hon dem. Det var intressant att se henne då hon trampade och matade fram tygen under en nål som förde tråden ner och upp genom tyget. Virkningen var en av hennes specialiteter. Hon virkade bland annat dukar och överkast men också tavlor, oftast med blommotiv. Vårt vardagsrum var både arbetsrum, sällskapsrum, matsal och mitt sovrum. Här sov också våra vovvar. Från det rummet hade vi en dörr in till vårt ”finrum”. Här satt ofta pappa med sina musikkompisar och spelade. En högtidsstund var det för mig, då farbror Anders kom på besök. Han hade alltid med sig sin gitarr på ryggen, då han kom cyklande. Varken han eller vi hade någon bil.

När farbror Anders var här diktade de alltid egna visor som handlade om deras liv och leverne. Många av sångerna sitter fortfarande kvar i mitt minne. Pappa var tenor och farbror Anders bas. Jag tyckte att de passade så väl ihop.

Finrummet var vårt sällskapsrum. Här hade vi vår radiogrammofon.

Frukostklubben med Sigge Furst och Hylands hörna med Lennart Hyland, var program vi alla tyckte om. Ibland tog pappa fram gitarren och spelade med när det blev musikaliska inslag.

Här satt vi också och lyssnade på våra grammofonskivor Det var sjuttioåtta varvare som vi då kallade dem för. Far tyckte mest om att lyssna på Mozart, Beethoven, Straus mm. Det han kallade för seriös musik. När jag blev äldre kom det till många plattor med Louis Armstrong, Frank Sinatra, Dean Martin och andra jazzmusiker.

På vår tomt stod två mindre uthus och strax utanför tomten fanns en vattenbrunn och ett mindre hus som sedan köptes av min mormor. Hon blev då vår närmaste granne

Innan pappa köpte huset hade det, på vår tomt, funnits ett bryggeri som brunnit ner 1935.

Mellan vårt hus och Kirunas övriga bebyggelse gick järnvägen upp till Narvik. Problemet för mina föräldrar var att vårt hus stod utanför stadsplanerat område. Här fanns varken vatten eller avloppsledningar framdragna. Vatten fick vi hämta från brunnen, 30 meter från huset. Toaletten låg i uthuset 20 meter från huset. Slask och annat avfall fick tömmas i tunnor bakom uthuset. De hämtades sedan, med häst och vagn eller släde och fraktades till Kirunas slasktipp som låg efter Kurravara vägen. Först 1964 drog Kiruna kommun fram vatten och avloppsledningar till vårt hus. Orsaken till detta var att sprängningar, m som gjordes i vår brunns närhet, förstörde vattnet i brunnen. Det kom fram då far skickade in vattenprover. Jag var då 24 år.